De Syv Søstre – utmanande toppbestigning i Helgeland!

De sju systrarna (De Syv Søstre) seglade upp på min vandringsönskelista under pandemiåren. Då, när Norge och resten av världen var nerstängd och äventyrliga vandringar mest var något som ägde rum i fantasin och på google. Men sommaren 2022 är gränserna öppna igen, och vi – som alltid planerar efter väder – hittar ett litet fönster med sol i ett annars ganska regnigt Norge. Med stortältet, all nödvändig campingutrustning och cyklar (viktigt!) beger vi oss av mot Helgelandskusten och sommarens vandringsäventyr. Sju Systrar, here we come!

Sägnen om de Sju systrarna

Enligt sägnen var de sju systrarna döttrar till Suliskongen långt upp i norr, som höll dem under hård disciplin. En natt somnade han så tungt att alla sju jungfrur kunde smyga sig ut. Men Vågekallen, som var desperat efter en fru, låg på lur. Han jagade dem. Systrarna flydde söderut mot kusten, med flera troll efter sig, som alla antingen ville fånga eller rädda dem. Men ingen av dem kom ihåg solen, som förvandlar alla troll till sten. När gryningen kom blev både systrarna och deras förföljare förstenade. De förvandlades allihop till de klippor och fjäll som idag utgör en del av den mäktiga Helgelandskusten.

Krävande vandring

De Syv Søstre består av Botnkrona (1 072 m), Gryfoten (1 066 m), Skjerdingen (1 037 m), Tvillingan (980 m x 2), Kvasstinden (1 010 m) och Stortinden (910 m).

Det går att bestiga alla sju toppar på en och samma tur, men det är en mycket krävande vandring på 15 – 20 timmar för en normaltränad topptursentusiast. Det finns markerade leder ner mellan flera av topparna och valet är fritt – en topp, två toppar eller kanske alla sju? De flesta vandrar topparna från söder till norr, men vi gör tvärt om och börjar med den allra högsta toppen. Blir det bara en topp, så har vi i alla fall bestigit den som är högst!

Botnkrona – dagens första utmaning

Trots att vi inte startar särskilt tidigt den första vandringsdagen ligger de Sju Systrarna inbäddade i tjock morgondimma. Men vi tror på väderprognosen och beger oss av mot startpunkten för dagen. Det börjar ganska flackt, men som vanligt i Norge blir det snabbt brant uppför och på vissa ställen sitter rep infästa i berget som klätter- och draghjälp.

Efter ett tag lättar dimman och Botnkrona och de övriga topparna visar upp sig. Och det ser inte ut som en ”walk in the park” att bestiga dem, om man säger så. Men vi ger inte upp så lätt. Efter ett behövligt lunchbreak fortsätter vi vidare uppåt. Och 3,5 timme efter starten står vi äntligen på dagens första och högsta topp Botnkrona! Vi beundrar både utsikten och prestationen men beger oss sen raskt av mot nästa topp. För motivationen är hög, självförtroendet likaså och vi har många fler toppar framför oss.

Gryfoten nästa!

Mellan Botnkrona och Gryfoten är det ett antal kilometer av sten, sten och åter sten. Det är stora stenar, små stenar, stenblock och ibland rullgrus. Efter ett tag tröttnar fötterna, och några oväntade snölegor blir till ren välsignelse. Själva toppen av Gryfoten är inte särskilt svår att bestiga och på vägen upp möter vi flera av de vandrare som vi mötte på Botnkrona. Och så är det på den här vandringen, man möts om och om igen. Växlar några ord och blir till sist lite tjenis med varandra.

Precis när vi ska lämna Gryfoten möter vi dagens första (men inte enda) trail-löpare. Han berättar att han startat från andra hållet och att detta är hans sjätte och näst sista topp. Han hoppas kunna slå sitt personbästa, och ta alla toppar på under sex timmar typ. Hur är det ens möjligt säger vi, som tagit minst sex timmar på oss för två toppar. Och då har vi ändå inte slövandrat precis. Men när det kommer till toppturer så är norrmän i en klass för sig, det är bara att erkänna.

Skjerdingen och Tvillingan

Nästa topp på tur är Skjerdingen. Den lär ska vara den lättaste toppen att bestiga och beskrivs som De sju systrarnas familjetopp. En norsk sådan får man förmoda. För jag vet då inte många familjer som skulle ta med barnen på någon av De Syv Søstre. Solen steker och jag börjar inse att vi kanske har för lite vatten med oss. Och inte finns det något rinnande vatten uppe i stenskravlet heller. Men ändå, på vår tredje topp unnar vi oss att koka kaffe på det vatten som vi bär med oss. Vi är helt ensamma på toppen och kan fullt ut njuta av stunden. Kokkaffe, mackor med salami och brie och världens utskikt. Ja ni fattar!

Benen börjar kännas sega, klockan närmar sig kväll och motivationen liksom solen är på väg ner. Valet står mellan att fortsätta vidare till dubbeltoppen Tvillingan eller gå ner till bilen. Men vi vet att vi kommer att ångra oss om vi inte fortsätter. Bara en av topparna i vart fall? Det kan väl ändå inte ta så lång tid? Sagt och gjort, vi nobbar nerfarten och vandrar vidare. Det är förstås både längre och jobbigare än vi trodde. Men när den första Tvillingtoppen är avklarad fortsätter vi av bara farten upp på nästa Tvilling. Eller nu är det inte så hög fart längre. Det är klättra uppför och hasa nerför som gäller. Och solnedgången får vi på köpet när vi efter fem toppar och 11 timmars vandring bromsar oss nerför berghällen och lämnar De Sju Systrarna bakom oss. Men vilken dag vi fick!

Stortinden och Kvasstinden då?

Nästa morgon är vädret bästa tänkbara, och från vårt glamping-tält spanar vi upp mot systrarna. Nu när vi ändå är här, borde vi inte ge de två sista topparna en chans också? Och fullfölja projektet liksom?

Vi kan inte motstå och förbereder oss för ännu en toppbestigardag. Träningsvärken från gårdagens vandringar bränner i låren när vi i den tryckande värmen beger oss uppåt igen. Men nu börjar vi från andra hållet och siktar på den sydligaste och lägsta toppen, Stortinden. Den är lite rundare till formen och mindre skräckinjagande än de andra topparna. Åtminstone från det här hållet. Det är inte särskilt svårt att ta sig upp på toppen men benen är stumma och det tar tid. Men som vanligt är utsikten mödan värd, även om det nu inte är samma överraskande wow-faktor som dagen innan förstås.

Från Stortinden fortsätter leden vidare mot Kvasstinden. Det är den topp som flera vandrare som vi pratat med sagt vara den topp som är värst att bestiga. Och också den ”luftigaste” toppen för de med höjdrädsla. Det låter inte så lockande och när vi från Stortinden tittar upp mot Kvasstinden försvinner suget nästan helt.

Avslutningen av De Sju Systrarna

Stortinden är den enda av topparna där man inte delvis går ner samma väg som man kom upp. Leden fortsätter istället på andra sidan toppen. Där är det brant nerför och fötterna glider okontrollerat på rullgruset. Det går sakta att ta sig ner och långt nere i dalen mellan Stortinden och Kvasstinden rinner massivets enda större vattendrag. Vi ser områden med grönt gräs och vandrare som badar i jokken. Och det ser helt underbart ut. Träningsvärken i benen och det minimala suget att bege sig brant uppför igen gör valet enkelt. Vi lämnar Kvasstinden obestigen denna gång och chillar istället vid bäcken en god stund. Då har vi ju något att komma tillbaka till. För De sju systrarna är ju alla värda ett besök! Så det får bli på återseende Kvasstinden!

Vill du kolla in Lofoten och andra magiska vandringar i Norge – klicka här!

Lite fakta om att vandra De Syv Søstre

Var ligger De Syv Søstre?

De sju systrarna ligger nära Sandnessjøen i Helgeland, cirka 70 km nordväst om Mosjøen. Vi åkte Blå vägen via Tärnaby och över Hattfjelldal till Mosjøen, och därifrån vidare till Sandnessjøen. Från Arjeplog till De Syv Søstre är det 38 mil och från Umeå är det ungefär 57 mil.

Hur lång är vandringen och hur lång tid tar det?

Det är åtminstone 15 kilometer från start till mål om man vandrar alla sju systrar. Räkna med att det tar 15-20 timmar, om du inte har tänkt ägna dig åt trail running. Men det går också bra att bestiga en eller ett par toppar och sen vandra ner igen. Leden över Botnkrona och Gryfoten kallas för Dronningruta och är en lämplig dagstur om man vill börja och sluta på samma ställe. Annars är det bra att ta med cyklar. Då kan man lämna bilen där man tänker komma ner, och sen cykla till startpunkten. Det underlättar stort för att slippa gå längs bilvägen när man kommer tillbaks.

Var kan man bo?

Vi bodde på Offersøy camping i Kjøtta. Den ligger någon mil från starten för vandringen av De Syv Søstre. Det finns också en liten camping i närheten av Sandnessjøen. Båda campingarna har stugor, tältplatser och ställplatser för husbilar. Vi valde Offersøy camping för att den hade finare tältplatser, med magisk utsikt över havet. Ett riktigt bra val av camping!

För vem är vandringen?

Om man inte har tänkt gå alla toppar på en och samma gång är Syv Søstre egentligen för alla normaltränade som vill ha lite extra utmaningar och få makalösa utsikter på köpet. Man får emellanåt använda händerna för att hålla balansen och ta sig uppåt, men det känns aldrig farligt. Möjligen att Kvasstinden är ett undantag, men den kan man i så fall skippa. Vi mötte vandrare i alla åldrar, från 5-6 år och uppåt. Tänk på att det tar på knäna (och framsida lår!) att gå nerför.

Vilken av De Syv Søstre var bäst?

Det är svårt att välja ut en favorittopp, men vår första topp Botnkrona tycker jag stack ut lite. Vägen upp var lite mer varierande och eftersom de flesta verkar starta från andra hållet hade vi leden nästan helt för oss själva de första timmarna. Och det är möjligt att fortsätta på Dronningruta, bestiga Gryfoten och sen komma ner på samma ställe igen, vilket också är en fördel.

Skjerdingen anses vara den av topparna som är ”lättast” att bestiga, och vandringen går mestadels på klipphällar. Det gör vandringen lite enklare. Den går också att kombinera med Tvillingan om man vill ha mer än en topp för dagen och ändå komma ner på samma ställe som man startade.

Annat att tänka på?

Lederna är väl markerade och det är lätt att hitta vägen. Men kom ihåg att kolla väderprognosen innan start. Dimma och regn kan göra vandringen riskabel. Och håll koll på tiden på hösten så att du inte hamnar i mörker innan du är nere igen. Det tar tid att vandra både mellan topparna och ner igen.

Tänk på att det inte finns så mycket vatten längs leden, så det gäller att bära med sig det vatten man ska dricka. Det finns några vattenhål, men använd i så fall ett vattenfilter. Vandringsstavar är bra, både för att balansera upp i den steninga terrängen och för avlastning för knäna på vägen ner. När det är som brantast gör sig stavarna dock bäst på ryggsäcken. Förstärkningskläder är också nödvändigt för även vid fint väder kan det vara kallt och blåsigt på topparna. Mobiltelefon och powerbank, och en karta i mobilen för att navigera. En papperskarta är också bra att ta med. Och kameran förstås! Du kommer aldrig att vilja sluta fota!