Padjelanta nationalpark och Padjelantaleden har sedan några år tillbaka seglat upp i topp på min önskelista över längre vandringar i svenska fjällen. Padjelantaleden tycks vara en välbevarad hemlighet bland vandrare och leden är betydligt mindre trafikerad än den välkända Kungsleden. Padjelanta, eller Badjelánnda som det heter på samiska, betyder det högre landet, och är det vida slätterna och de stora sjöarnas fjällandskap.

Padjelanta är Sveriges största nationalpark och Padjelantaleden – 140 km lång – går genom hela nationalparken, från Ritsem i norr till Kvikkjokk i söder. Min första vandring i Padjelanta utgår från Ritsem, som ligger i slutet av Vägen västerut.

”Vägen västerut”

Vägen västerut är det inofficiella namnet på den väg som byggdes på 60- och 70-talet för att möjliggöra den svenska vattenkraftsutbyggnaden. Det är alltså vägen som tar dig från E45:an genom Stora Sjöfallets nationalpark och vidare till Ritsem. I början skiljer sig Vägen västerut inte nämnvärt ifrån övriga vägnätet i Norrbottens inland. Det är skog, myrar och ojämnheter i vägen lite här och där.

Efter någon timmes körning ändrar landskapet karaktär och Vägen västerut går rakt in i den svenska fjällvärlden. Vyerna är oemotståndliga och fotostoppen är många längs vägen. Från Suorvadammen blir Vägen västerut smalare, krokigare och i allt sämre skick, och vi – min vandringskompis Anna och jag – börjar undra om vi har kört fel. Men nej, det finns förstås ingen annan väg, och efter ytterligare ett antal mil är vi äntligen framme i Ritsem. På andra sidan sjön Akkajaure startar Padjelantaleden.

Vägen västerut

Innan vattenkraftsutbyggnaden låg här fem sjöar på rad, och kronan på verket var Stora Sjöfallet – Stuor Muorkke på samiska – som en gång i tiden ansågs vara ett av de mest magnifika vattenfallen i Europa.

”Ställd mot rikets behov av elektricitet vägde nationalparkernas okränkbarhet lätt. Sensommaren 1919 ritade riksdagen utan diskussioner om gränserna för Stora Sjöfallets nationalpark så att väsentliga delar av sjösystemet undantogs från skyddet. Därmed var det fritt fram att dämma.
De som fick göra det största offret – samerna som bedrev renskötsel i de områden som skulle sättas under vatten – tillfrågades inte”.

Mats Ottosson i Historien om ett vattenfall.

Vid vattenkraftsutbyggnaderna dämdes de fem sjöarna upp till en enda stor sjö och det mäktiga Stora Sjöfallet näst intill torrlades och tystnade för alltid. Den ny stora uppdämda sjön fick namnet Akkajaure efter det mäktiga fjällmassivet Ahkka vid sjöns södra sida. Det är svårt att föreställa sig det ingrepp i naturen som vattenkraftsutbyggnaden har inneburit och hur osannolikt vackert det måste ha varit här innan utbyggnaden.

Padjelantaleden

Änonjálmme till Vuojatädno

Efter en dryg halvtimmes båtresa med STF:s Storlule kliver vi iland i Änonjálmme, på södra sidan Akkajaure. Vi pratar med en solovandrare som ska tillbringa en vecka i Sareks nationalpark. Sarek, som också seglat upp på min vandringsönskelista, men som känts lite skrämmande. Nu skulle vi i alla fall komma i närheten av Sarek. Ja till och med kunna sätta en fot där, vid det så kallade Treparksmötet. Det är där som nationalparkerna Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek möts.

Ahkkamassivet
Ahkkamassivet söder om den reglerade sjön Akkajaure

I Änonjálmme vid Padjelantaledens början (eller slut) finns ett litet cafe och vi köper några gahkku, det goda samiska mjukbrödet som är segt och inte smular sönder i ryggsäcken. Kvinnan i caféet förklarar var det finns fina tältplatser på andra sidan hängbron över Vuojatädno. Det är varmt, solen skiner och vi är glada att vädret är med oss även vid årets fjällvandring.

Det är enorma vattenmassor som forsar fram i Vuojatädno och det är på lite darriga ben som vi tar vi oss över den långa hängbron. Vi ser inga andra människor men det syns tydliga spår i naturen där vandrare brukar slå upp sina tält. Vi hittar en fin tältplats en bit från leden, med fjället Ahkka i bakgrunden, och forsen Vuojatädno i förgrunden. Det är ljust dygnet runt, och efter en sen middag gör vi kväll den här första vandringsdagen.

Vuojatädno till Kissurisstugan

Som vanligt på våra vandringar tar det lite tid den första morgonen innan vi ätit frukost, packat ihop och kommit oss iväg. Det krävs lite rutin innan det här med tältlivet börjar flyta på. Vi ser några vandrare på håll, på väg i riktning mot Änonjálmme. Men i övrigt är det ganska folktomt på leden. Padjelantaleden är välordnad och lättvandrad, och vi förvånas över alla spänger. Både där det behövs och där det inte behövs. Det är nästan på gränsen till tråkigt att vandra, men för mig som några veckor tidigare spräckte lilltån är spängerna just nu en välsignelse!

Padjelantaleden och ahkka
Välordnat och lättvandrat på Padjelantaleden med alla spänger
Padjelantaleden och Ahkka

Inför lunchen har vi har spanat in en rastplats som är utmärkt på fjällkartan och när vi kommer till jokken med ett långt och svåruttalat namn finns det till och med bord och bänkar. Och vi tänker att den här vandringen känns något mer tillrättalagd än vår vandring runt Sulitjemamassivet året innan eller våra andra vandringar i Arjeplogsfjällen.

Resten av dagen följer vi Padjelantaleden över öppna landskap, genom björkskog och över myrar och ännu mera spänger. Fjället Ahkka är ständigt närvarande. Vid treparksmötet finns fina informationstavlor om de tre nationalparkerna som möts här. Här lämnar vi Stora Sjöfallets nationalpark för att vandra in i Padjelanta. Och när leden går upp på en liten höjd innan Kissurisstugan kan vi blicka rakt in mot Sareks Nationalpark. Och längtan dit blir ännu starkare.

Padjelantaleden vy mot Sarek
Utsikt mot Sarek

Den nybakade gahkkun som vi köper av stugvärden i Kissuris smakar gudomligt. Det är helt klart något som ligger på plussidan med att vandra i Padjelanta – att det ofta finns nybakat bröd att köpa i stugorna längs leden.

Vi bestämmer oss för att övernatta vid Kisurisstugan. Det känns värt att betala lite för en tältplats med tillgång till kök och utedass. Det är bara en handfull andra vandrare så det är inte direkt någon trängsel i lägret.

Den här kvällen är det varmt och vindstilla och den obligatoriska fototuren efter middagen blir extra lång. Det är nästan omöjligt att tänka sig att stänga in sig i tältet när solen skiner trots att klockan är närmare midnatt. Om det inte vore för myggen förstås. För det är galet mycket mygg. Så kommer det att vara nästan varje kväll för resten av vandringen.

Kisurisstugan till Sallohaure

Efter lite diskussioner hit och dit på morgonen bestämmer vi oss för att fortsätta längs Padjelantaleden söderut. Alternativet är att gå tillbaka en bit, och sen vika av från Padjelantaleden i riktning mot Kisuriskåtan och vidare in i Sarek Nationalpark. Men vi beslutar att Sarek – trots sin dragningskraft – får vänta tills senare.

Även den här dagen är vandringen längs Padjelantaleden lättsam, och med få höjdskillnader. Det är mindre av spänger men leden är vältrampad och lättgången. Det är öppna landskap där vi ser Sareks toppar i öster, de norska gränsfjällen i väster och de stora sjöarna framför oss. Landskapet omkring Kisurisstugan är geologiskt intressant och leden går över issjöterasser och dödisgropar. Närmare Kutjaure är leden dragen på kammen av sluttande så kallade slukåsar, som bildats av vattentransporterat isälvsmaterial vid inlandsisens avsmältning.

När vi kommer fram till hängbroarna vid Sallohaure behöver vi fatta ytterligare beslut. Ska vi fortsätta längs Padjelantaleden söderut, eller ska vi slå läger för kvällen någonstans vid broarna? Våra ryggsäckar känns tunga och min skadade tå skriker efter vila.

Padjelantaleden
Padjelantaledens dragning över slukåsar och issjöterrasser

På kartan finns en gammal stig utritad. Den går förbi samevistet vid Sallohaure och vidare längs sjön. Och för vår inre syn ser vi en härlig sandstrand vid slutet av stigen där vi kan sätta upp tältet och ta ett kvällsdopp, så vi bestämmer oss för att gå dit. Det är längre än vi trodde, vi tappar bort den gamla stigen och letar oss fram genom ris, vide och blöta myrmarker. Någon sandstrand hittar vi inte, men väl ett raserat båthus. Så klart!

Padjelanta
Det är här som den fina sandstranden skulle ha legat!

Även om vi är lite besvikna över att vi inte hittade den där sandstranden känns det i alla fall som om vandringen är lite mer äventyrlig, där bortom leden. Vi vandrar tillbaka mot bosättningen men hittar ganska snart en gräsbeväxt liten udde där vi slår läger för kvällen. Utsikten är som vanligt magnifik, med Ahakkamassivet i fonden. Myggen sviker inte den här kvällen heller. Men mygg hör fjällen till och jag har utrustat mig med en Termacell myggdödare. Ha! Vissa prylar är helt enkelt värt den där lilla extra vikten på ryggen!

Nordkalottleden

Sallohaure till Vájsáluokta

Vi kommer inte att hinna gå hela Padjelantaleden på den tid som vi har kvar och med den matranson som finns i våra ryggsäckar. Vi beslutar oss för att vi ska börja vandra tillbaka mot Ritsem längs Nordkalottleden, via Kutjaurestugan och till Vaisaluokta. Därifrån går båten tillbaka till Ritsem.

Vi går mot samevistet längs den gamla stigen, som vi nu inte har några större problem att följa. Vi möter två yngre vandrare utan någon packning alls på ryggen. De är studenter som deltar i ett projekt med inventera fjällräven och det blir ett intressant samtal där på fjället innan vi vandrar vidare. Vid de tre hängbroarna viker vi av längs Nordkalottleden. När vi kommer fram till STF:s Kutjaurestugan är det regn i luften. Stugan är vackert belägen vid ett stort vattenfall, men vi hittar ingen bra tältplats så vi vandrar vidare uppåt någon kilometer till, innan vi slår läger för kvällen. Nu är det helt klart ett omslag i vädret och middagen intas i tältet med utsikt mot Sarek.

Tältplats med vy mot Sarek

Nordkalottleden går över ett pass på 800 meter över havet innan den går ner igen mot Vájsáluokta. När vi dagen därpå kommer upp på passet ligger det snölegor kvar på leden. Det är inte många plusgrader, och vi möter en familj från Danmark som ser ganska frusna ut. Men de är lyriska över omgivningarna och vandrar glatt vidare. Vi gör oss ingen brådska den här dagen och bestämmer oss för att övernatta uppe på höjden eftersom vi ändå inte kommer att hinna med sista båten över Akkajaure. Kanske är det lite mindre mygg här uppe? Det är inte helt enkelt att hitta en tältplats, men efter lite letande hittar vi en tillräckligt plan gräsplätt intill en snölega vid en liten jokk. Det är svinkallt och vi håller oss i tältet, och somnar antagligen tidigt den här kvällen.

Tältplats på passet ovanför Vajsaluokta
Akkajaure

Det regnar när vi startar vandringen ner till Vájsáluokta morgonen därpå. Det känns fint att komma ner till ”civilisationen” från det kalla, karga och steniga passet. Det klarnar upp, och vi kan inta lunch med utsikt över den nästan spegelblanka Akkajaure, under tiden som vi väntar på båten som ska ta oss tillbaka till Ritsem. Vandringen i Padjelanta blev kortare än vi hade tänkt men vi har några dagar kvar, och beslutar oss för att de ska tillbringas vid Saltoluokta fjällstation i Stora Sjöfallets nationalpark. Så vi beger oss mot nya vandringar och nya vyer! Och jag tänker att till Padjelanta vill jag återvända redan nästa sommar!

Fakta om vandringen

Var börjar vandringen och hur lång är den?

Den här rundturen i Stora Sjöfallets (Stuor Morkke) och Padjelantas nationalparker är cirka 50 km lång. Den kan påbörjas i Änonjálmme och avslutas i Vájsáluokta eller vice versa. Det går en led mellan Änonjálmme och Vájsáluokta och vandringen kan också påbörjas och avslutas från samma punkt. Vandringen kan genomföras som en stugvandring och övernattning är möjlig i Akkastugan, Kissurisstugan (Gisuris), Kutjaurestugan och Vaisaluoktastugan. I Kissurisstugan finns enklare provant till försäljning.

Hela Padjelantaleden är välordnad och lättvandrad, och passar även för den som inte har så mycket erfarenhet av fjällvandring. Det finns stugor längs hela leden, som är bemannade under sommarmånaderna, Se Padjelanta.com för mer information om stugor i Padjelanta nationalpark, och STF:s hemsida för stugor utanför nationalparkerna.

Padjelanta karta

Hur tar du dig till vandringen?

Änonjálmme och Vájsáluokta ligger i väglöst land på södra sidan sjön Akkajaure. För att ta dig dit behöver du först ta dig till Ritsem. Till Ritsem går det reguljära bussturer ett par gånger dagligen från bl.a Gällivare, sök turlista på Länstrafiken i Norrbottens läns hemsida. Över Akkajaure tar du dig med Storlulebåten eller Ahkka Båttaxi till Änonjálmme eller Vájsáluokta. Vill du flyga istället anordnar Fiskflyg AB helikoptertransport över sjön.

Ritsem

Ritsem är en av Sveriges allra bästa utgångspunkter för vandringar och skidturer i Sarek, Padjelanta och Stora Sjöfallets nationalpark. STF har en fjällstation i Ritsem, där det finns en liten affär, kök, torkrum, wifi, övernattningsmöjligheter och en vedeldad bastu.

Leave a Reply

© Gå på tur!

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial