Bestig ”Svenska Stortoppen” – en gång Sveriges högsta berg!

I Arjeplog kommuns mest avlägsna hörn ligger inte bara Sveriges två största glaciärer utan även den topp som fram till slutet på 1800-talet ansågs vara Sveriges högsta berg. Toppen, 1 877 meter över havet, har inte något namn på kartan men går ibland under inofficiella namn som Svenska Stortoppen eller Svensktoppen. I början av 1900-talet var området hett bland vandrare och på 50-talet lär toppen ska ha besökts av Dag Hammarskiöld, då styrelseledamot och vice ordförande i Svenska Turistföreningen.

”En tur som dessutom bjuder på den storartade anblicken av Störste-toppen, vars sydvägg reser sig 600 m ovan isen, brant och djärv, ett sannskyldigt Matterhorn”

Svenska Turistföreningen i början av 1900-talet

Sommaren 2020 ingår den namnlösa toppen som en ”superbonustopp” i Top of Arjeplog. Närmsta vägen för att nå toppen går via Ny-Sulitjelma i Norge. Men den här sommaren är Norges gränser stängda, och det är en nätt tur på närmare 7 mil enkel väg för att ta sig till toppen från svenska sidan. Någon ambition att besöka superbonustoppen i år har jag därför inte. Men när Top of Arjeplogs grundare Maria Söderberg med en halv dags varsel frågar om jag vill följa med på en tvådagars expedition till området tackar jag självfallet ja! På rekordtid packar jag tält, sovsäck, mat och lite kläder och är galet redo att försöka bestiga Sveriges en gång i tiden högsta berg.

Expeditionen

Salajiegna – Sveriges största glaciär

Maria har ordnat med helikoptertransport till foten av Sulitjelmamassivet. Men först landar vi vid Salajiegna – Sveriges största glaciär – och lämnar utrustning till glaciärforskare som för tillfället slagit läger vid glaciärsjön. Frans – vår helikopterpilot – flyger oss sen rakt över den mäktiga glaciären och vidare mellan topparna Suliskongen och ”vår” topp Svenska Stortoppen. Det är en minst sagt hissnande upplevelse, och jag som i närmare tio års tid drömt om att se Salajiegna och glaciärsjön får nästan nypa mig i armen!

Mot Svenska Stortoppen

Vi flyger sen rakt över Stortoppen, och när jag ser bergssidorna som stupar lodrätt mer än 500 meter ner mot omgivande glaciärer knyter det sig lite magen. Det kanske inte var någon bra idé ändå, det här med att försöka bestiga superbonustoppen? Ingen annan som vi vet har varit där uppe i år, men vi har fått en turbeskrivning av en av mina bästa vänner som för några år sedan besteg toppen. Han har också låtit hälsa att han inte minns bestigningen som särskilt svår eller farlig. Kanske ser det bara värre ut än vad det är? Eller minns han fel? Jag bestämmer mig för att tro på min kompis men tar ändå inte ut något i förskott. Oavsett om vi når toppen eller inte så kommer vi att ha en fantastisk upplevelse, den saken står redan klar!

Från helikoptern utser vi en lämplig plats för baslägret öster om själva toppen och Sulitjelmamassivet. Frans sätter ner oss vid en sjö utan namn, mellan några toppar som inte heller har några namn och innan han snabbt lyfter igen förser han oss med en satellittelefon. Just in case, liksom. Nu är det bara Maria och jag i ett ensligt område långt ifrån mobiltäckning, där det sällan är några vandrare. Det känns förstås riktigt äventyrligt. Vädret är bästa tänkbara och vi är taggade, det är idag det gäller!

Mot toppen

Vi lämnar vår baspackning, packar mat och kläder för dagsturen och tar sikte mot en platå på berget som ligger på cirka 1 500 meter över havet. Vandringen går på skrå över snöfält och stenig terräng, men någon svår vandring så här långt är det inte. Bakom oss ser vi Sareks spetsiga toppar och lite längre norrut fjället Ahkka. På norska sidan breder den stora Blåmannisen ut sig. Utsikten runt om oss är helt fantastisk. Men framför oss har vi Stortoppen som fortfarande ser lika omöjlig ut att bestiga.

Det tar oss drygt en timme att nå 1500 – metersplatån. Efter en skön lunchpaus i solen och med utsikt över Sveriges näst största glaciär Stuorrajiegna beger vi oss vidare mot den betydligt brantare och stenigare delen av vandringen.

Vi stretar på uppåt längs den branta kammen mellan områdets glaciärer. Vandringen går på rullgrus, över stora stenblock och vi får emellanåt använda oss av både händer och fötter för att ta oss fram. Och Stortoppen, den ser inte ett dugg enklare ut.

Den sista biten mot toppen består av klippblock som liknar gigantiska legobitar staplade på varandra. Och nu är det inte längre fråga om vandring, utan det är klättring som gäller. Ingen avancerad sådan, men ändå. Men att avbryta finns inte i tankarna, inte än i alla fall. Vi ser ju ett litet röse där på toppen, så det måste ju finnas en möjlig väg upp. Det gäller bara att hitta den! För att bli lite smidigare vid klättringen lämnar vi våra ryggsäckar på berget.

Kommer vi att lyckas nå toppen?

Jag tar täten och även om det är lite skrämmande emellanåt så är det ändå mest roligt att klättra där på bergskanten. Vädret, utsikten och sällskapet bidrar förstås! Vi letar oss fram över stenblocken, och får byta väg några gånger eftersom det helt enkelt är för högt eller för brant för oss. Vi klättrar uppför stenblock, hasar oss ner från andra block och ålar oss förbi djupa sprickor. Men så plötsligt planar det ut lite och det verkar som om vi har hittat en väg? Men ännu vågar jag inte ta ut någon seger. Det är ju fortfarande några höjdmeter kvar för att nå toppen.

Solen gassar och det är i stort sett vindstilla där uppe på 1 800 meters höjd. De sista metrarna upp till toppen ser något skrämmande ut, men förutsättningarna att nå toppen är optimala. Efter att ha hämtat andan lite fortsätter jag vidare de sista metrarna uppåt, även om det redan svindlar alldeles tillräckligt. Jag hittar en lös sten som blir till ett extra litet trappsteg, och med stöd av den lyckas jag dra mig upp den allra sista biten – och sen är det ju bara WOW!! Det är en obeskrivlig känsla att stå där på den lilla platån på toppen av Svenska Stortoppen och titta ut över de stup som vi några timmar tidigare såg från helikoptern! Att ha lyckats med det som nästan verkade omöjligt, ja ni fattar! Jag är så galet nöjd där och då.

Paniken

Men mitt i glädjeruset kommer paniken lätt krypande. Tänk om jag inte kan ta mig ner härifrån? Platån är liten och det stupar brant flera hundra meter, bara nån meter från det där lilla trappsteget som jag nyss byggt. Jag når ju inte riktigt ända ner, tänk om jag vinglar till? Jag vill så fort som möjligt ta mig ner de där metrarna som jag nyligen klättrade upp, vill veta att jag inte blir kvar där på 1 877 meters höjd.

Några större problem, annat än de lite darriga benen, är det dock inte att ta sig ner till den säkrare platsen strax nedanför toppen. Vi sitter länge och njuter av utsikten och prestationen. Klockan börjar närma sig 16-tiden. Vi vill inte att den här dagen ska ta slut, men vi måste vi börja gå ner igen. Det är lång väg tillbaka, och vi vill vara tillbaka i baslägret innan solen går ner och det blir mörkt. Innan vi lämnar toppen får jag lite mobiltäckning, och jag lyckas få iväg några mobilbilder till min bästa supporter, som för dagen sitter fast på kontoret, och undrar hur det går för oss.

Ner till baslägret igen

Vi hittar tillbaka till ryggsäckarna, men sen börjar det bli lite problematiskt. Vi kan inte ta samma väg över stenblocken, för de block som vi hasat nerför är nu för höga när vi istället behöver komma upp på dem. Istället får vi leta oss en annan väg över alltför branta snölegor. Som tur är har vi med oss stegjärn och broddar, som blir extra säkerhet över den hårda snön. Vi tar oss sakta men säkert ner, och det är med en viss lättnad som vi så småningom konstaterar att klättringen nerför också till slut gick bra. Nu gäller det bara att vi tar det försiktigt på rullgruset nerför kammen mellan glaciärerna.

Strax innan solen går ner är vi tillbaka i baslägret, och vi avslutar Arjeplogsommarens bästa topptur vid lägerelden med en magisk solnedgång över Blåmannisen. Vi är helt överens om att den här dagen blir svårslagen!

Var ligger toppen och hur hittar man dit?

Svenska Stortoppen eller Stortoppen (som jag valt att kalla den) ligger i Arjeplogs kommun precis på gränsen mot Norge. Den ingår i det gränsöverskridande Sulitjelmamassivet. Kortaste vandringen till toppen går från Ny-Sulitjelma i Norge längs Nordkalottleden förbi Sorjoshytta och vidare mot svenska gränsen. Efter en hängbro strax innan svenska gränsen lämnar man leden och går oledat förbi Hammaren och vidare till bergets östra sida, och upp mot toppen. Vandringen är cirka 27 km från Ny-Sulitjelma till toppen. För sträckningen, se kartan nedan.

Det finns två ytterligare vandringsalternativ från Ny-Sulitjelma. Antingen söder om den reglerade sjön Låmivatnet längs leden vidare mot Mourkihytta och ner till Pieskehaure och sen oledat över kammen mellan glaciärerna Salajiegna och Stuorrajiegna. Eller leden norr om Låmivatnet och vidare över gränsen till Sverige och därefter oledat förbi Salajiegnaglaciären ner mot Pieskehaure och upp över kammen mellan glaciärerna. Se kartan nedan.

Hela området runt Sulitjelmamassivet är fantastiskt och väl värt ett besök även utan toppbestigning. Läs om min äventyrliga vandring runt hela Sulitjelmamassivet 2018. Och den som har energi över kan förstås göra en avstickare till toppen under vandringen runt massivet eller längs Nordkalottleden.

Läs även om Maria Söderbergs ansträngningar för att den mäktiga toppen ska få ett officiellt namn.