Dag 1 Arjeplog – Låmivatnet

Nu är det äntligen dags! Taggade inför vandringen som vi – min vandringskompis Anna och jag – planerat sen året innan beger vi oss av mot Norge och byn Sulitjelma. Vi har packat mat och förnödenheter för 9 dagar – sju vandringsdagar och två extra dagar om något oförutsett skulle inträffa på vägen. Det blir den längsta fjällvandring som vi hittills har varit ute på. Det känns spännande och lite läskigt på samma gång att äntligen vara på väg. När vi omkring klockan ett på natten, betydligt senare än vi hade tänkt, rullar in i det lilla gruvsamhället Sulitjelma och vidare upp längs den smala, branta och ensliga anläggningsvägen mot Låmivatnet känns det mest läskigt. Det är dimmigt och fuktigt i luften. Naturen omkring oss ser karg och inte särskilt inbjudande ut.

Vi vet inte var vi ska eller om kartan stämmer överens med verkligheten. Vi ser en avtagsväg som kanske är den som vi letar efter, och som ska ta oss till den reglerade sjön Låmivatnet. Men den vägen verkar ännu sämre, kan det verkligen vara rätt? Någon annan väg hittar vi inte och jodå, där nere ser vi dammanläggningen. Området känns om möjligt ännu mer ogästvänligt, och trots att klockan nu är närmare två bestämmer vi oss för att sätta på oss ryggsäckarna och börja gå i riktning mot Låmihytta.

Låmihytta kl 2.30 på natten

Vi går en knapp kilometer innan vi ser Låmihyttan uppe på en höjd. Stugan är liten men ser väldigt inbjudande ut den tiden på natten. Jag har varit förutseende och införskaffat en nyckel från Den Norske Turistföreningen (DNT) som gör att vi kan ta oss in i de flesta obemannade turiststugor i Norge. Kanske det är värt att betala de 150 norska kronor per person som det kostar att få tak över huvudet och en säng att sova i? Vi kikar in genom fönstret, det är tomt och vi bestämmer oss snabbt. Det blir ingen tältnatt. Kl 3 ligger vi bekvämt inne i stugan, drar igen sovsäckarna och nu känns allt så mycket bättre igen. Nu kan äventyret börja!

Dag 2 Låmistugan mot svenska gränsen

Planen att starta vandringen tidigt på morgonen spricker förstås. När vi vaknar är klockan redan närmare halv tio, det är strålande sol och närmare 25 grader varmt. När vi kommer iväg är det osannolika 30 grader.

Vi har bestämt oss för att gå på den norra sidan av Låmivatnet. Vi gör det för att vi, eller snarare jag, vill komma så nära Sálajiegnaglaciären som möjligt. Sveriges största glaciär, som faktiskt finns i min hemkommun. Om än i det mest avlägsna hörnet av kommunen. Det som oroar oss lite är om värmeböljan orsakar avsmältning från glaciären och onormalt höga vattenflöden. Vi vill inte bli fast mellan några jokkar. Nästan direkt möter vi ett par som vandrat hela vägen från Kvikkjokk. Vi får veta att det inte är några större problem att vada över de jokkar som rinner ut i sjön. Skönt, problemet löst. 

Inför vandringen har jag dammsugit nätet på information om turen runt Sulitjelmamassivet. Jag har inte hittat så mycket, men jag vet att det snart är dags för den första utmaningen på vandringen. Paret som vi möter bekräftar. Hon beskriver att hon i princip krupit över det som ska föreställa en bro; två järnbalkar över en stor jokk. Men vi tar oss över utan större problem. Med stärkt självförtroende fortsätter vi på andra sidan av järnbalkarna och jokken. Vinkar hej då till paret. Nu är vi på väg på riktigt!

Landskapet är säreget och magi från första steget. Låmivatnet är ungefär 6 km lång, men känns längre. Vi följer den på gröna kullar och som för tankarna till Nya Zeeland. Vattenståndet är lågt, antagligen på grund av den torra sommaren, och strandlinjen liknar ett månlandskap. Det är galet vackert och det är varmt, jättevarmt. Efter ungefär halva sjön ser vi ser en ensam stuga och vi lånar verandan för en liten stunds skugga under tiden som vi äter sen lunch. Chokladkakan i ryggsäcken är nu helt flytande i sin egen förpackning. Varmare än så här har det aldrig varit i fjällen tänker jag, men njuter av värmen. Vi fortsätter längs leden men för att kunna korsa vissa jokkar behöver vi hitta vadställen närmare sjön där de breder ut sig lite. Vi möter inga fler vandrare den här dagen.

Det är 30 grader varmt och vi lånar den enda skugga som finns
Låmivatnets strand är som ett månlandskap
Vi har lämnat Låmivatnet för att gå mot svenska gränsen
En typisk norsk hängbro med spektakulärt läge

Den ursprungliga planen är att första dagen ta oss förbi Låmivatnet, vidare upp på passagen mot Sverige och sätta upp tältet vid några små sjöar som vi sett på kartan. Vi är sena men jobbar oss uppåt från Låmivatnet för att nå så långt vi bara kan denna första dag. Utsikten är fantastisk när vi kommer upp på höjden. På himlen börjar det mörkna oroväckande. Är det den där kallfronten som vi hört om på väderleksprognosen? Den som i så fall kommer att krocka med den varma luftmassan. Jag tänker att vi klarar det mesta i väderväg; regn, hagel, snö eller driv-is. Men åska på kalfjället? Det vill vi nog helst slippa. Vi har läst på. Olika bud gäller. Lägga sig platt på marken. Sätta sig dubbelvikt i tältet. Inget av det känns särskilt lockande.

Vi känner de fösta regndropparna ungefär samtidigt som vi hör mullret. Det händer så snabbt, och vi har ingenstans att ta vägen. Vi är nästan högst uppe på passet, och marken sluttar överallt. Vi har inte mycket att välja på, och sätter raskt upp tältet lite lutande nedanför en liten kulle. Och hinner precis få tak över huvudet när åskan drar in rakt över oss. Vi räknar 2-3 sekunder mellan blixt och knall. Värre än så här kan det knappast bli, och jag tänker att den här vandringen kändes som en mycket bättre idé på planeringsstadiet. Åskan drar sakta förbi, kommer tillbaka och drar iväg igen. Det känns som en evighet. Till slut verkar det vara över och vi kan andras ut. Puh, vi överlevde!

Dag 3 Mot Sálajiegna och Pieskehaure

Nästa dag skiner solen igen och gårkvällens skräckupplevelse känns lite avlägsen ändå. Jag är förväntansfull för idag ska jag äntligen få se Sálajiegnaglaciären på nära håll med egna ögon.

Tältplats med utsikt

Vi njuter av både frukostutsikten och vädret och kommer iväg i bättre tid den här morgonen. Jag har läst i Claes Grundstens bok om att vandra i Sulitjelma och Padjelanta att den gamla leden som på kartan går till sjön Pieskehaure i verkligheten bara existerar på norska sidan gränsen. Och ju närmare gränsen vi kommer desto otydligare blir den. Till slut upphör den helt. Men nu borde vi ju snart se glaciären? Bakom oss, över Låmivatnet ser vi dimman som börjar rulla in. Det går snabbt, och snart är vi är helt inbäddade i fuktig och kall dimma och sikten är i princip noll.

Dimman börjar rulla in. Fortfarande har vi lite sikt kvar
Anna pekar ut riktningen

Av glaciären ser vi ingenting. Inte av någon led heller. Jag konstaterar att Claes Grundsten hade rätt, i dålig väderlek och dimma är naturen här karg och ogästvänlig. Det är i princip omöjligt att se var vi ska gå. Som tur är har vi appen Fjällkartan i mobilen och kan med hjälp av GPS följa den led som bara finns på kartan. Men det är svårt ändå att ta sig fram i terrängen.

På grund av dimman har vi inte heller sett vad som är på väg att hända ovanför oss. Samtidigt med de första regndropparna hör vi mullret. Och nu är vi ännu sämre till än kvällen innan. Precis som då går det väldigt snabbt. Vi hinner få på oss regnkläderna, men det är ungefär allt. Nu är vi på passagens högsta punkt, och här finns ingenstans att ta skydd. Vi försöker ta oss neråt. Som genom ett under ser vi genom dimman en ensam sten på en i övrigt helt öppen yta. Vi springer så fort vi kan med våra tunga ryggsäckar, slänger av oss säckarna och trycker upp oss mot stenen. Den når ungefär upp till våra huvuden när vi sitter på huk. Det formligen forsar regnvatten, över stenen, över oss och längs den sluttning där vi sitter. Det blixtrar genom dimman och det är bara sekunder mellan blixtar och dunder. Det sprakar och knastrar i luften av alla spänningar. Jag har aldrig tidigare i livet upplevt något likande. Det är så overkligt att vi börjar skratta där vi sitter och trycker mot stenen. Det kunde alltså bli värre! Nu börjar vi undra vad mer som väntar oss på den här vandringen.

Tryckstenen

Efter en halvtimme vågar vi lämna tryckstenen. Vårt enda fokus nu är att ta oss genom dimman ner mot sjön Pieskehaure. Glaciären får jag glömma. Inte en chans att vi stannar kvar här längre än nödvändigt. För att ta oss vidare i dimman använder vi kompass och tar riktning mot Lájrrojåhkå. Den rinner från glaciärsjön utan namn och mynnar ut i Pieskehaure. Om vi bara når jåkken kan vi följa den hela vägen ner. Vi går över fjällhedar och ängar och det sviktar skönt under fötterna. Om det inte hade varit för dimman och fukten hade det säkert varit en toppenvandring. Men dimman gör att vi inte ser just någonting. Vi får hela tiden korrigera med kompassen för att gå i rätt riktning. Vi pustar ut när vi når jokken, nu kan vi inte gå vilse i alla fall! På vägen ner mot Pieskehaure blir upphunna av ett par från Finland. De har försökt ta sig över det pass som vi kommit från, men hade varit tvungna att vända om på grund av dimman. De var alltså tillbaka till startpunkten för dagen. Det var i alla fall snäppet värre än för oss, och jag skänker en tacksamhetens tanke till min mobil och kartappen.

Längre ner blir vädret bättre och genom dimman ser vi Pieskehaure och det majestätiska fjället Norta Saulo. Det är sent och vi är ganska trötta. Tältet sätter vi upp på den enda någorlunda plana yta som vi hittar, i princip på leden. Det gör ingenting för här är det väldigt glest med vandrare. Nämligen inga alls, förutom vi.

Tältplats nära Pieskehaure

Dag 4 Pieskehaure till Varvvekjåhkå

Det är åter fint väder och ingen dimma. På håll, långt där uppe, ser vi glaciären Sálajiägna. Jag är oerhört besviken över att vi missade den helt. Där och då känns det som om hela vandringen mist sin mening. Jag vet förstås att det inte är så, men att den enda dimmiga dagen ska vara just då vi passerar känns surt. Vi packar ihop och går de två kilometrarna ner till STF:s Pieskehaurestugan. Stugvärden syns inte till. Vi fixar lunch och köper en coca-cola från det lilla sortiment som värden lagt utanför dörren till sin stuga. Jag tror att det är den godaste coca-colan som jag någonsin druckit.

Salajiegna och Sultjelmaisen sedd från Pieskehaurestugan

Vi följer Nordkalottleden i riktning mot Staddajåhkå och möter stugvärden efter nån kilometer. Han har varit på tur, och är på väg tillbaka till stuglägret. Det är inte många vandrare i området berättar han, det kan gå flera dagar mellan varje besökare. Vi fortsätter uppför sluttningen mot Varvek. Snart har vi Sveriges näst största glaciär Stuorrajiegna i blickfånget. Även den ligger i min hemkommun. Det är varmt, utsikten är magnifik och vi stannar ofta för både vatten och fotografering. Min besvikelse avtar i takt med den nya utsikten och nu glädjer jag mig igen åt den fortsatta vandringen.

Stuorrajiegna och svenska stortoppen

Bakom Stuorajiegna syns den topp som en gång i tiden ansågs vara Sveriges högsta berg. Den har inget namn på kartan men kallas (i Norge) för svenska stortoppen. Till den vandrade människor i början av 1900-talet i tron att det var Sveriges högsta berg. STF byggde sin allra första stuga vid Varvvektjåhkå för vandrare på väg till toppen.

Vi är extra glada över att det inte har varit någon åska under hela dagen och slår läger vid strandkanten intill Varvvektjåhkå. Det varma vädret gör ett bad i jåkken oemotståndligt, och vattnet känns inte isande kallt, som det normalt brukar göra i fjälljokkar. Efter bad väntar en riktigt god middag och kvällen avslutas med en magisk solnedgång. Den enda vi mött på hela dagen är stugvärden. Och vi undrar hur det kan det komma sig att det inte är fler vandrare i detta fantastiska område. Är det ingen som hört talas om vandringen runt Sulitjelmamassivet? Innan jag somnar grämer jag mig åt dagens enda missöde, mina borttappade glasögon. Tur att jag bara ser dåligt på riktigt nära håll.

Tältplats vid Varvvekjåhkå

Dag 5 Varvvekjåhkå till Staddajåhkå

Även den här dagen börjar med strålande sol. Under tiden som vi äter frukost vid Varvvekjåhkå ser vi några vandrare gå över bron en bit bort. På något sätt känns det skönt att veta att vi inte är helt ensamma här ute. Det kanske är normalt att känna så när vidderna är oändliga och inga människor syns till?

PG Lundmark med sällskap på väg mot Staddajåhkå

Vi packar ihop och förbereder oss mentalt för två vad över Hadditjåhkå som av Claes Grundsten beskrivs som svåra vid högvatten. Men den här sommaren har ju varit torr. Första vadet är brett men inte särskilt djupt. Jag sätter foppatofflorna på fötterna och beger mig ut. Vattnet når en bit upp efter smalbenet, men det är inga problem att ta sig över. En regnig sommar kan det säkert vara besvärligare eftersom vadet är brett och vattnet ganska strömt på sina ställen. På slänten på andra sidan halvligger de tre personer som vi tidigare sett gå över bron. De ser ut att njuta av livet och tillvaron. Det visar sig vara PG Lundmark med fru och dotter. PG – känd som ”ökenräven”. Han som kört Paris-Dakarrallyt flera gånger. Vi har en trevlig pratstund och jag kommer ihåg att fråga om de sett mina glasögon. Och ja, de låg på leden cirka 5 km från Pieskehaure. Men vi lät dem ligga, säger de! Det är det närmaste jag kommer de där glasögonen igen.

Vadet över Hadditjåhkå
PG är beredd med kameran när vi vadar över jokken

Det ser ut att mulna på lite, och vi packar ihop inför nästa vad. Vi tar oss ganska enkelt över och säger sen hej då till våra nya bekantskaper. De går mellan stugor, och har betydligt lättare packning än våra 17-18 kilo. Vi fortsätter i riktning mot Gajlavagge som vi ska vandra genom för att nå Staddajåhkå. Vandringen mot Gajlavagge är en lång uppförsbacke. Nu har himlen ändrat färg, och det börjar se oroväckande ut. Vi ökar steglängden och snart hör vi åskan igen. Den här gången både bakom oss och framför oss. Det duggar lite lätt och tempot är högt genom Gajlavagge. Vi tittar efter tryckstenar att söka skydd bakom, om det skulle behövas. Som tur är verkar berget Jiegnáffo hålla åskan borta och idag har vi åskan på säkert avstånd. Under planeringen av turen hade vi tänkt oss att övernatta i Gajlavagge. I verkligheten, åtminstone den här dagen, ger dalen inte något gästvänligt intryck.

Det börjar dra ihop sig till åska igen
Mot Gajlavagge

Vi hinner i kapp PG och gänget och nu börjar det spricka upp igen. Det bränner i axlar och rygg, men vi fortsätter framåt. Efter en stund öppnar sig dalen mot Staddajåhkå och gröna kullar breder ut sig. Det är nästan overkligt vackert. Är det Skottland vi hamnat i? Vi slår läger vid Staddajåkken som i terrasser rinner ner mot sjön Gahpesluoppal. Ibland i riktigt mäktiga vattenfall. Vi hittar en liten lagun i jokken och tar det numera obligatoriska kvällsdoppet. Här vill vi stanna!

Förutom PGs sällskap har vi bara mött två vandrare under hela dagen. En av dem, en kvinna på solovandring, berättar att hon gjort en extra avstickare till Konsul Perssons stuga vid Sårjåsjavvre. Hon hade länge velat komma dit och hon meddelar att det var ännu vackrare än hon hade föreställt sig. Det låter bra tycker vi, som är på väg i den riktningen.

Dag 6 Staddajåhkå till Konsul Perssons stuga

Strålande sol igen, vi har verkligen tur med vädret i år. Ja förutom åskan då. Det är bara cirka 7 kilometer till Sårjåsjavvre och Konsul Perssons stuga, så vi tar det lugnt på förmiddagen. Vilar våra trötta ben efter gårdagens språngmarsch genom Gajlavagge. Vi går ner till Staddajåhkåstugorna vid lunchtid. Lånar dasset och lagar lite lunch innan vi fortsätter den korta vandringen mot Konsul Perssons stuga. Jag har läst på nätet att någon sagt att det måste vara den vackraste platsen på jorden. Det lovar ändå en del. Men kan det verkligen vara finare än vid Staddajåkken? Vid bron över Staddajåhkå möter vi ett par från Norge på väg från Sulitjelma till Hellmobotn. Istället för Konsul Perssons stuga pratar de om en läskig hängbro längre fram på leden mot Sorjoshytta. Vi noterar och hoppas att de överdriver.

Sårjåsjåhkå

Vandringen mellan Staddajåhkå och Sårjåsjavvre är kanske den vackraste på hela turen. Det är så fint att vi nästan inte kan ta in det. Det är tur att vi bara ska ta oss 6 kilometer för det går inte fort. Vi njuter av vyerna mot Sulitjelmamassivet i ena riktningen och Sårjåsjåhkå i andra riktningen. När vi kommer över krönet mot Sårjåsjavvre förstår vi vad den menat som kallat det för vackraste platsen på jorden. Det är så bedårande vackert att vi vill stoppa tiden och bara njuta. Den lilla söta stugan, så perfekt belägen vid sjöns ände, och intill den forsande Sårjåsjåhkå.

Konsul Perssons stuga

Vi tältar på stranden vid Konsul Perssons stuga. Det är en STF-stuga och just nu finns också en stugvärd i stugan. Hon har varit där i några dagar, och ska stanna 3 till 4 veckor. All annan tid är stugan obemannad, men öppen för förbipasserande.

Den här kvällen är det tydligen rekordmånga vandrare i farten. 5 tält och 7 personer. Det är ett par, tre ensamvandrare och vi. Det känns riktigt trevligt med sällskap efter nästan en vecka för oss själva. Det är varmt och vi badar i sjön. Det är inte särskilt kallt men väldigt uppfriskande. Vi använder stugans kök och det känns lyxigt att äta på porslinstallrikar. Vi har fått en nyfångad öring av en av vandrarna, som lyckats fånga fler än han behövde. Dagen och kvällen är fulländad!

Sårjåsjavvre beach
Finmiddag i Konsul Perssons stuga
Fiskaren i Sårjåsjavvre

Vi bjuder den ensamvandrande killen från Västerås på resterna av vår middag, Han har gått från Ny-sulitjelma, dit vi är på väg, och berättar om snölegor som går hela vägen ner i sjön, och visar bilder på hängbron som vi hörde talas om tidigare under dagen. Bilderna visar vajrar som hänger löst och brädor som är trasiga. Vi börjar nästan fundera på om vi ska vända om, och gå samma väg tillbaka. Vi har två vandringsdagar kvar om vi fortsätter över den där hängbron och vidare mot Ny-Sulitjelma och Låmivatnet. Om vi vänder om behöver vi minst 5 vandringsdagar till. Det tillåter i vart fall inte vår tidplan. Och vi vill göra hela rundturen som planerat. Vi får möta våra rädslor helt enkelt. Eftersom folk ändå verkar gå över bron så kan den ju inte vara så farlig ändå säger vi till varandra innan vi lägger oss för kvällen.

Dag 7 Konsul Perssons stuga till Sorjoshytta

På morgonen är förtrollningen bruten. Det är blåsigt och ganska kallt. Vi säger hej då till den trevliga stugvärden och börjar gå längs Sårjåsjavvre. Det är ganska blött längs sjön, trots den torra sommaren. Det känns som om jag har en klump i magen och tänker att det beror på den där hängbron. Vi möter en familj från Norge med tre barn i åldrarna 8 till 15 kanske. Vi frågar om bron. Nejdå, inga problem alls får vi veta.

När vi kommer fram till bron undrar vi hur det är möjligt att den norska familjen skickat sina barn över den. Vi konstaterar att det inte finns på världskartan att någon av oss skulle ha låtit barn gå själva över bron. Vädret har nu blivit fint igen. Det går en rösad led rakt över den breda jokken vid utloppet mot sjön, och vi bestämmer oss för att göra ett seriöst vadförsök för att slippa bron. Jokken består av smältvatten från glaciären och är isande kallt. Vi försöker ganska länge, men det är alltför riskabelt. Vadet är flera hundra meter brett, strömt och mer än lårdjupt på sina ställen. Vi får till slut se oss besegrade och går tillbaka upp till bron.

Vi skippar vadförsöken och går tillbaka till hängbron

Nu är det bara att bita ihop och göra jobbet. Vi bestämmer att jag ska gå först. Vi fäster stavarna på ryggsäcken och sätter på oss handskar, för att inte skära oss på de trasiga vajrarna. Bron är hög och lutar oroväckande åt höger. Jag fäster blicken på andra sidan och bara går så fort jag kan, steg för steg. Det går bättre än väntat. Anna kommer efter och även hon klarar det galant, även om det knakade i nån bräda på vägen över. Jag ångrar att vi inte tog tjuren vid hornen redan första gången vi stod vid brofästet. Nu hade vi förlorat ganska många timmar.

Den där olustkänslan i magen vill inte släppa. Den blir snarare värre och jag börjar misstänka att den inte berott på oro över bron. När det är cirka 5 km kvar till Sorjoshytta börjar jag kräkas. Det är alltså någon slags magsjuka eller förgiftning som jag drabbats av. Kan det vara salamin som legat och kokat i värmen i ryggsäcken en dag för länge? Jag vet inte men jag mår fruktansvärt dåligt. I den stunden hade jag gladeligen tagit alla broar och åskväder i hela världen istället. Jag går några hundra meter innan det är dags igen. Och så håller det på. Det finns ingenstans att slå upp tältet, det är stenigt och sluttar kraftigt mot sjön. Jag hasar mig fram och det börjar bli sent. Till slut har vi bara snölegan som går rakt ut i vattnet kvar, och ytterligare kanske 800 meter kvar till Sorjoshytta. Men nu går det det inte längre.

Sista hindret innan Sorjoshytta

Anna slår upp tältet på en liten grusplätt precis intill snölegan och jag kraftsamlar inne i tältet under tiden som hon äter middag utanför. Efter nån timme mår jag lite lite bättre. Ingen av oss vill övernatta där vi befinner oss. Sorjoshytta är inte långt bort, kanske går det att bita ihop och ta sig dit ändå. Snölegan måste vi bara ta oss över, den är stenhård och lutar otäckt brant mot sjön. Vi har inga stegjärn eller broddar. Ett litet misstag och vi hamnar i sjön istället. Vi gaskar upp oss för andra gången den här dagen, tar oss över och vid 23-tiden är vi framme vid Sorjoshytta. Då mår jag ändå förhållande vis bra. Övriga stuggäster drar som en avlöning till övervåningen när de får höra jag legat magsjuk i ett tält bara nån timme tidigare. Den här dagen är den värsta på hela vandringen, åskdagarna inbegripna.

Dag 8 Sorjoshytta till Ny-Sulitjelma

Nu har vädret definitivt vänt. Det är mulet och regnar när vi vaknar på morgonen inför den sista etappen på vandringen. Det är kargt och stenigt vid Sorjoshytta. Jag vet att vi ska över minst ett pass på 1 000 meter. Jag mår efter omständigheterna ändå helt ok, så det ska nog gå bra att gå den sista milen till Ny-Sulitjema. Vi packar ihop, säger hej då till norrmännen i stugan som går ”Norge på längden” och ger oss av.

Vi lämnar Sorjoshytta bakom oss
Storelvvatnan
Ett sista glaciärvattenvad väntar

Det är blött och stenigt till en början och vi går över snölegor som är stora trots det varma vädret. På passet med utsikt Storelvvattnan tar vi lunchpaus. Vädret är bättre igen, och omgivningarna känns mindre karga. Det är vackert på ett säreget sätt. Efter en stund kommer ett par vandrande mot oss. De känns bekanta på nåt sätt, och när vi har pratat en stund inser jag att det är samma par från Östersund som vi mötte på en vandring två år tidigare på en helt annan plats. Hur liten är världen egentligen?! Vi säger hej då och på återseende om två år alltså! Efter lunchen går vi vidare mot Ny-Sulitjelma. Vi får mobiltäckning i telefonerna igen, och det börjar plinga av aviseringar. Men vi vill inte kolla, vill inte riktigt tillbaka till verkligheten än.

När vi kommer till Ny-Sulitjelmahytta har det börja regna kraftigt. Det är fortfarande några kilometer kvar till bilen vid Låmivatnet och vi bestämmer oss för att övernatta i hyttan. Den har ström, varmt vatten och ett tvättrum. Vi lyxar till det med hårtvätt, fixar middag och kollar på bilder i kameran. Nästa dag går vi de sista kilometrarna längs anläggningsvägen till bilen. Samma väg som vi hade kört en vecka tidigare. Det ösregnar och vi är helt genomblöta när vi kommer fram till bilen. Men det gör ingenting. Vilken känsla! Vilket äventyr! Och vi hade klarat det!

Vi närmar oss Ny-Sulitjelma
Sista kilometrarna på vandringen

Hur lång är vandringen och hur tar man sig dit?

Det är 7 – 8 mil runt Sulitjelmamassivet, om man startar vid Ny-Sulitjelmahytta. Den som bor på rimligt avstånd från Sulitjelma tar sig enklast till starten av vandringen med egen bil. Följ E6an mot Fauske och vik sedan av på väg 830 mot Sulitjelma strax söder om Fauske. Från Fauske till Sulitjelma är det cirka 4 mil och vägen går genom 3 mindre angenäma tunnlar. Bakom kyrkan mitt i Sulitjelma börjar anläggningsvägen som går upp till Ny-Sulitjelma och Låmivatnet där vandringen startar. Det är cirka 5 km mellan Sulitjelma och Ny-sulitjelma.

Om du inte har möjlighet att köra egen bil går det att flyga till Bodö. Från Bodö lufthavn går det buss till Fauske. I Fauske är det bussbyte till Sulitjelmabussen. Du kan antingen sen gå hela vägen från byn Sulitjelma till Ny-sulitjelma eller försöka hitta nån lokalbefolkning som kan ge dig skjuts upp. Det går också att ta sig med tåg genom Norge till Fauske och där byta till bussen till Sulitjelma.

Information om busstider finns på reisinordland.no. På en-tur.no finns en nationell reseplanerare för buss, båt, tåg och flyg. Där går det också att köpa biljetter.

Behöver man tälta för att genomföra vandringen?

Tält ger den största flexibiliteten men det går att göra turen som en stugvandring också. Turen går då på södra sidan Låmivatnet istället. Om du går turen motsols går du första etappen till Mourkihytta (DNT). Det är cirka 1,5 mil från Ny-Sulitjelma till Mourkihytta. Därifrån är det cirka 1 mil till Pieskehaurestugan (STF). Från Pieskehaure är det en lång dagsetapp på cirka 3 mil till Staddajåhkåstugorna (Badjelánnda Laponia Turism ek. för). Från Staddajåhkå är det cirka 6 kilometer till Konsul Perssons stuga (STF). Den har bara 4 bäddar, men stugvärden brukar bereda plats åt alla även om det är fullt. Från Konsul Perssons stuga är det cirka 1 mil till Sorjohytta (DNT) på den norska sidan. Den sista etappen från Sorjoshytta till Ny-Sulitjelmahytta (DNT) är också cirka 1 mil.

Här kan du läsa om hur det fungerar i de norska obemannade stugorna och hur du får tag på DNT:s nyckel till stugorna.

Läs mer om turer och stugorna i området på dnt.no, svenskaturistforeningen.se och padjelanta.com

Leave a Reply

© Gå på tur!

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial