Oksskolten – 1 916 meter över havet och Nordnorges högsta fjäll. Toppen ligger i fjällmassivet Okstindan, inte långt från Mo i Rana. Oksskoltens topp bestegs första gången år 1883 av två klättare, varav den ene var fransmannen Charles Rabot. Samme fransman som var den förste att bestiga Kebnekaises sydtopp. Självklart skulle vi också bestiga Oksskolten. Tyckte nån. Och nån annan sa inte emot.

Mot Okstindbreen

Sagt och gjort, vi tar oss över till Norge. Med nyinköpta stegjärn (ja, lite förberedda är vi ju) och ett rep som vi införskaffat på Hemavans järnhandel beger vi oss av på den branta leden upp mot Oxtindbreen. Glaciären som är Norges åttonde största och som vi behöver ta oss över för att bestiga Oksskolten. Det är tidig morgon och gårdagens dimma ligger fortfarande tät över de höga fjällen runtomkring. Men väderprognosen har lovat klart och varmt väder för några dagar framåt och vi har goda förhoppningar om att dimman snart ska lätta. Och det gör den.

Fortfarande dimma över Oksskoltens topp

Plötsligt tronar Oksskolten upp sig framför oss. Toppen ser hotfullt brant ut och glaciären som vi ska korsa är gigantisk. Och jag tänker att vi kanske tagit oss vatten över huvudet. Är det så att högmod går före fall? Sturskhet före undergång, liksom. Hur går man ens över en glaciär? Vår erfarenhet av glaciärvandring är över Björlings glaciär vid bestigningen av Kebnekaise förra året. Med guide. Och över en glaciär som nu framstår som en liten snölega.

Men utsikten över Oxtindbreen är magiskt vacker med den blåvita isen som liksom rinner ner i den gröna glaciärsjön nedanför. Och vi fortsätter ner till glaciärens kant.

Glaciärvandringen

Vid glaciärkanten står tre ungdomar på väg över isen. De knyter ihop sig i ett långt rep och stegar iväg på glaciären. Efter ett tag ser vi dem knappt längre på den stora ismassan. Och jag ryser inombords.

Vi fixar med stegjärnen under skorna och fäster repet runt våra midjor. Stegjärnen fäster bra mot den skrovliga isen, men det känns sjukt läskigt ändå. Det är ju väldigt långt ner till sjön vid glaciärens slut, om man säger så. Glaciären har stora djupa sprickor, och smältvatten forsar fram i sprickorna. Ungefär mitt på glaciären blir det stopp. Det är för mycket vatten som forsar och jag vågar inte hoppa över. I mitt huvud är detta vansinnigt. Men det är det bara jag som tycker. Så jag samlar ihop mig, hittar ett bra hoppställe och vi fortsätter vidare.

Okstindbreen
Ser du vandrarna på glaciären?
Okstindbreen

Det känns oändligt långt till andra sidan. När vi kommer närmare ser vi att det gapar brett mellan glaciären och den fasta berghällen. Hur tar vi oss av glaciären? Panik igen. Men då ser vi en person på berget som viftar och pekar åt oss för att visa vägen. Och vi kommer till ett ställe där det är säkert att kliva av. Det där var en riktig pärs! Och det är omöjligt att låta bli att tänka på att vi innan dagen är slut ska göra om alltihop igen. Men nu är det försent att göra något åt den saken. Nu är det bara framåt, eller rättare sagt uppåt, som gäller.

Från glaciären mot Oksskoltens topp

Det märks tydligt att Okstindbreen har krympt över tid. Berggrunden vid glaciären är liksom böljande och helt slät. Nedslipad av glaciären. På den här sidan om glaciären finns inte någon led att följa upp mot toppen. Vi måste helt enkelt hitta den bästa vägen själva. Även här rinner det bäckar av smältvatten. Det släta berget är halt där vattnet rinner, och jag är glad att jag för dagen valde trailrunningskorna. De har grymt fäste mot berget, även där det är väldigt brant.

Riktmärkesstenen

Vi tar sikte på en stenbumling högt ovanför oss som ser ut att hänga på kanten av berget. Från stenen är utsikten vidunderlig över glaciären och sjön nedanför. Men hur hittar vi rätt väg tillbaka? Och var var det vi klev av glaciären egentligen?

Den brantaste delen

Vi fortsätter uppåt, och när vi närmar oss den brantaste delen av vandringen mot Oksskolten hinner vi kapp ett gäng vandrare. De är norrmän och det visar sig att en av dem är den som vägledde oss rätt på glaciären. Vi diskuterar vägval, och norrmännen säger att det antagligen inte är sååå brant som det ser ut att vara. Och jag håller tummarna för att de har rätt.

Bergväggen framför oss består av enbart klippblock, och jag får använda både händer och fötter för att ta mig uppåt. Vi väljer en mindre bra väg med löst grus som rasar under fötterna för varje steg vi tar. Vi får därför ta oss mot kammen och de stora stenblocken igen. Jag är mest rädd för att orsaka stenras som ska dra med mig ner. Men stenblocken sitter oftast hårt fastkilade mellan varandra. Den kalla luften vid glaciären har nu bytts mot varma vindar och svetten lackar i pannan när det äntligen planar ut och vi närmar oss toppen.

Mot Oksskolten
Isranunkel
Uppförsbacke!

Oksskoltens topp

Den allra sista biten är lättvandrad och vi är helt själva uppe på toppen vid röset och det branta stupet. Och nu kan vi äntligen njuta av den oslagbara utsikten och prestationen. Det är disigt men vi ser ända bort till Syterskalet i Vindelfjällen och till Atlanten åt andra hållet. Det här är nog den häftigaste vandringen som jag har gjort. Glädjeruset grumlas enbart av tanken på att vi ska ner samma väg som vi kom upp.

Den hjälpsamme norrmannen och hans gäng dyker efter ett tag upp på toppen. Vi tar toppbilder åt varandra, pratar om vandringen och om nerfärden. Och jag passar på att antyda att det vore fint med sällskap över glaciären.

Oksskolten toppen och Okstindbreen
Oksskolten
Oksskolten
Brant nedstigning

Katabatiska fallvindar

Att ta sig nerför den branta kammen och stenblocken är besvärligt och tar tid, men det går ändå bättre än förväntat. Och när vi passerat den brantaste delen känns vandringen nästan som en söndagspromenad. Tills vi närmar oss glaciären igen. Här är det som ett riktigt väderomslag. Det blåser hårt och luften är iskall. Fenomenet kallas katabatiska fallvindar och uppstår då luft som avkylts över en glaciär eller bergskedja strömmar ner längs sluttningarna. Eftersom den avkylda luften har högre densitet än den omgivande atmosfären kan fallvindarna ibland accelereras till storm- eller orkanstyrka. De kraftigaste fallvindarna finner man på sluttningar av mäktiga inlandsisar. Den kanske mest ödesdigra väderhändelse i Sverige där katabatiska vindar varit inblandade är den så kallade Anarisolyckan i februari 1978.

Okstindbreen

Mössa och förstärkningskläder åker på när vi tar oss nerför det blankslipade berget mot glaciärkanten. Vi är inte helt överens om var vi klev av glaciären. Norrmännen dyker upp igen. De har lämnat sin glaciärutrustning i närheten av avfarten. Vi följs åt, och kommer så småningom rätt. Jag tar chansen till en livlina och frågar snällt om vi får hänga med dem över glaciären. Och visst, det är inga problem. Vi knyter fast oss i deras rep och går sist i ledet. När vi är fler i repet är upplevelsen en helt annan och det är inte alls lika skrämmande att korsa glaciären. Det går snabbt att nå andra sidan. När vi efter den 12 timmar långa toppturen kommer tillbaka till bilen – med ömmande fötter och knän som strejkar efter den branta nedstigningen – är jag galet nöjd med dagen och prestationen. Men för ovanlighetens skull tänker jag inte ”på återseende”!

Några fakta om toppturen

Var startar toppturen och hur tar du dig dit?

Turen startar cirka en kilometer från Kjennsvasshytta. Vi körde E12:an via Hemavan och över gränsen till Norge. Inte långt från gränsen, strax innan Umskartunneln, tar du höger in på anläggningsvägen som går runt den stora sjön Storakersvatnet och vidare mot Kjennsvasshytta. Anläggningsvägen är drygt 4 mil lång och till största delen grusväg av varierande kvalitet. Det tog oss över en timme att köra sträckan. Här kan du läsa mer om Okstindanområdet.

Övernattning

Eftersom toppturen tar åtminstone 10 timmar kan det vara bra att ta sig till startpunkten en dag i förväg. I Kjennsvasshytta, som drivs av Den Norske Turistförening, DNT, finns 15 sovplatser, kök och toaletter. Sommaren 2021 krävs förbokning för att övernatta i hyttan, se DNT:s hemsida. Det går också att tälta intill hyttan eller längre fram längs anläggningsvägen. Vi slog upp tältet vid vägens slut med fin utsikt och tillgång till vatten.

Glamping?

Hur lång är toppturen och hur många höjdmetrar är det?

Det är kring 8 kilometer upp till toppen och cirka 1 400 höjdmetrar att avverka. Ungefär lika som att bestiga Kebnekaise alltså. Vi gjorde turen på 12 timmar, med ett ganska långt uppehåll på toppen. Räkna med att det behövs mellan 10 till 14 timmar fram och tillbaka för att bestiga Oksskolten.

Hur krävande är toppturen?

Toppturen bedöms som krävande med norska mått mätt. Och jag kan bara instämma. Det är brant uppför större delen av vandringen, och de sista 500 höjdmetrarna går i alpin blockterräng. Min upplevelse är att turen är mer krävande än Kebnekaise, både västra och östra leden. Men utsikten från toppen är förstås mödan värd. Tänk på att det inte finns någon led till toppen.

Mobiltäckning

Vid Kjennsvasshytta och upp förbi Okstindbreen finns ingen mobiltäckning. Från en bit ovanför glaciären och upp till toppen finns 4G.

Kom ihåg:

  • Stegjärn, rep och vandringskompisar. Och skaffa dig glaciärkunskap också.
  • Karta. Det finns ingen led till toppen. Och eftersom det inte finns någon mobiltäckning förrän en bra bit upp på berget går det inte att använda kartor i mobilen som kräver mobiltäckning.
  • Förstärkningskläder även om det är varmt ute.
  • Skor med bra grepp.
  • Handskar för den brantaste delen.
  • Matsäck. Det går åt mycket energi att bestiga Oksskolten.
  • Sist men inte minst; använd ditt sunda förnuft och kom ihåg att kolla väderleksprognosen. Du vill inte överraskas av dimma eller regn på toppturen. Vänd i tid!
Oksskolten i kvällssol
I kvällssolen ser Oksskolten riktigt snäll ut

Leave a Reply

© Gå på tur!

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial