Solvågtind i Junkerdal – topptur för modiga vandrare!

Det var i början av min ”vandringskarriär” och jag hade antagligen drabbats av någon slags hybris när jag kom på att jag skulle bestiga Solvågtind i Junkerdal nationalpark. Det säregna fjället som som vid första åsynen verkar helt omöjligt att bestiga. I alla fall för mig som inte är nån klättrare. Med mig till toppen av Solvågtind har jag min lillasyster Emma. Hon är ännu färskare på toppturer. Det kanske är därför som hon inte protesterar över mitt topptursförslag.

Solvågtind från Storjord

Väl på plats vid startpunkten för bestigningen av Solvågtind är det med skräckblandad förtjusning som vi blickar upp mot tinden med den lilla lilla toppen och det lodräta stupet. Solvågtind når 1559 meter över havet och vandringen upp är cirka 9,5 km enkel väg. Och eftersom det är Norge är vi nästan på havsnivå vid starten. Alltså är det cirka 1400 höjdmeter som ska avverkas på dessa 9,5 kilometrar. Nästan samma som vid bestigning av Kebnekaise alltså. Oj.

Någon smart telefon med kartapp har vi inte, fanns det ens på den tiden? På Saltdals turistcenter i Storjord får vi en liten vikbar karta som vi stoppar i ryggsäcken. Från Storjord går vandringen först längs Junkerdal älven och sen över en hängbro till andra sidan älven. Leden är välmarkerad. Det börjar med en stig som efter nån kilometer går ihop med en smal skogsbilväg som slingar sig uppför längs bergssidan.

Det är brant uppför redan från början. Efter nån timme övergår skogsbilvägen till en stig igen, ungefär vid Storjordfjellkoia. Vi går inte in i stugan utan fortsätter målmedvetet framåt och uppåt. Sista biten innan trädgränsen går stigen rakt upp. Vi får emellanåt dra oss uppåt med hjälp av träd och grenar. Det är svettigt och myggigt. Väl uppe på kalfjället kommer belöningen, utsikten över de närliggande fjällen är bedövande vacker. Vi går längs stigen på kalfjället, som till en början är väl synlig. Men efter att ha passerat några små sjöar försvinner den helt.

Dimmigt på Solvågtind

Trots att väderprognosen lovat strålande sol är det dimmigt. Vi viker upp kartan som vi fått i turistcentret och tar ut riktningen, men stannar till och undrar om vi måste ge upp vårt försök att nå toppen av Solvågtind på grund av dimman. Det finns bara en möjlig väg upp till toppen, och den går längs på västsidan av toppen, och vidare upp på ryggen längs Solvågtindens norrsluttning. Vi är inte sugna att gå vilse där uppe där det varken finns stig eller ledmarkeringar. Och någon GPS har vi inte med oss. Vi äter det medhavda fikat, och bestämmer oss för att fortsätta en bit till. Dimman kommer och går, men det ser ändå ut som om det tänker lätta.

Även om vi inte längre följer någon stig är det mestadels lättvandrat över platån som leder mot den sista delen av fjällvandringen mot toppen. Det är konstant uppför, men inte lika brant som tidigare. Vi tar sikte på fjällryggen på den norra sidan Solvågtindens sluttning. Det ser inte långt ut, men skenet bedrar. När vi närmar oss syns en liten stig och några ledmarkeringar som vi följer. Vi kämpar på uppför och plötsligt står vi där vid det svindlande stupet. Det snurrar i huvudet och benen nästan viker sig. Vi ser leden som ska ta oss den sista biten upp till toppen. Den går precis vid stupet och den inre rösten i huvudet skriker: Det är livsfarligt – man kan dö!

Kommer vi att nå toppen av Solvågtind?

Vi sätter oss ner och samlar tankarna. Fotar lite och resonerar. Vi har kommit långt men är inte på toppen. Att vända om nu efter att gått i en 9 kilometer lång uppförsbacke är inte ett alternativ. Eftersom det är en synlig stig har ju fler gått där före oss. Så farligt kan det väl ändå inte vara. Vi tar på oss våra ryggsäckar och går försiktigt mot mot stigen och stupet. Väl på stigen konstaterar vi att det såg värre ut än det var. Där märks det inte att vi är på kanten av det höga stupet. Det är mindre än en kilometer kvar och vi når ganska snabbt toppröset. Utsikten är förstås vidunderlig, men på grund av dimman ser vi inte helt ner i Junkerdalen. Men det gör ingenting, känslan att ha lyckats nå toppen på det där omöjliga fjället är obetalbar!

Var startar vandringen till Solvågtind och hur lång är den?

Det finns två vandringsleder upp på Solvågtind. Den ena leden startar i Junkerdal och går på fjällets östra sida. Den andra leden startar i vid Saltdals turistcenter i Storjord på E6:an och går på fjällets västra sida. Vi valde den västra leden från Storjord. Den har visserligen något fler höjdmetrar att klara av, men lär ska vara mindre brant. Då undrar man förstås hur brant den östra leden egentligen är.

Det är cirka 9,5 kilometer från Storjord och upp till toppen. Vi höll ett ganska bra tempo och det tog strax under 4 timmar att ta sig upp. Räkna med att det är en heldagstur.

På ut.no finns också en beskrivning och karta över toppturen.

Klicka på G+ ikonen i toppmenyn eller sidfoten för karta med startpunkt.

Kolla in det här Youtubeklippet från Solvågtind. Läskigt!