Kebnekaise – mitt fantastiska soloäventyr!

Det är hösten 2018. Stärkt av vandringsäventyret runt Sulitjelmamaissivet har jag mer och mer börjat fundera på att genomföra en flerdagars fjällvandring på egen hand. Inte för att jag inte tycker om att fjällvandra med sällskap utan snarare för att jag vill kunna bege mig ut på längre fjällvandringar utan att vara beroende av att någon annan har möjlighet att hänga med. Jag har gått många dagturer på egen hand, men är ändå inte riktigt redo för att gå all-in och tälta mig igenom en längre solo-vandring.

Jag surfar in på STF:s hemsida och mot förmodan finns det lediga sängplatser på Kebnekaise fjällstation. Plötsligt har jag bokat min solovandring till Sveriges mest välbesökta fjällområde. Så värst ensam kommer jag nog inte vara på min första solotur! Men jag kommer i vart fall att planera och genomföra den utan någon vandringskompis. Det känns riktigt spännande!

Dag 1 Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation

Det är första veckan i september men ändå varmt i luften. Höstfärgerna har kommit en bit på väg. Det är första gången som jag besöker området och mina förväntningar är högt ställda. Jag vandrar iväg tidigt från Nikkaluokta för att vara säker på att hinna med första båten över Láddjujávvri som ska korta ner den 18 kilometer långa vandringen till Kebnekaise fjällstation med cirka 4 km.

Mellan Nikkaluoka och Láddjujávvri är det drygt 5 kilometer och vandringen går på något som närmast kan liknas vid en fyrhjulingsväg. För varje vandrad kilometer passerar jag en skylt som räknar ner avståndet till båten. 5 km – 4 km – och så vidare. Välordnat på ett sätt som jag inte är van vid från mina egna fjäll. Jag möter bara några enstaka vandrare innan jag är framme vid Laddjujavvri båtbrygga. 

Láddjujávvri

Láddjujávri ligger helt spegelblank och skimrar i grönt. På andra sidan sjön tronar Kebnekaisemassivet upp sig majestätiskt. Trots att jag sett bilder från området blir jag betagen! Det är nu jag på riktigt förstår varför tusentals vandrare lockas till Kebnekaiseområdet varje år. Jag bestämmer mig redan här och nu för att jag måste komma tillbaka. Och då har jag knappt påbörjat min vandring.

Jag är helt ensam vid Láddjujávri förutom mannen som sköter biljettförsäljningen till båten. Han är skeppare, men nu för tiden är det mest sonen som kör båten över sjön berättar han. Han berättar historier om sin far, den legendariske väderspåmannen Enok Sarri. Ett trevligt och intressant samtal där på bryggan vid Láddjujávri. Min solovandring kunde inte ha börjat bättre. 

På båten över sjön är det bara jag och en familj från Skåne. På andra sidan sjön väntar ett gäng vandrare, men sen är det nästan folktomt på leden. Det känns overkligt, jag har ju förväntat mig ett riktigt lämmeltåg till och från Kebnekaise fjällstation. I naturen märks det dock att detta är ett populärt vandringsområde. Leden är vältrampad och stenig. Det är spänger överallt där det behövs. Det känns tryggt och välordnat. Inga strapatser.

Kebnekaise fjällstation

Men om det var tomt på leden så är det tvärtom på fjällstationen. I entrén är det fullproppad med tomma vandringskängor. Det finns inte en ledig sittplats i lobbyn, och det är härlig stämning. Det är första gången som jag besöker en fjällstation, och har inte riktigt förväntat mig att fjällstation nästan är synonymt med hotell. Med affär och resturang, trerättersmiddagar och alkoholservering. Det som man eventuellt glömt hemma finns att köpa eller hyra. Jackor, byxor, underställ, termos, vattenflaskor, mat, godis – inget saknas. Det är så långt ifrån mina tidigare fjällvandringar som man kan komma. Men på något sätt gillar jag det. 

Besökarna på Kebnekaise fjällstation kan delas in i två kategorier. De som varit uppe på Kebnekaise och de som ännu inte varit uppe. Jag överhör beskrivningar från de som gjort toppturen och rycks med i topphetsen. Men jag tvekar ändå lite inför ett toppförsök. Jag har inte någon vandringskompis, och det är ju trots allt Sveriges högsta berg. Ingen vanlig topptur alltså. Jag bestämmer mig för att spendera nästa dag på att se mig omkring i området runt fjällstationen istället, och så får jag se om det blir något toppförsök längre fram. 

Dag 2 Området runt Kebnekaise fjällstation

Jag har ingen större brådska på morgonen. Det är strålande sol och krispigt i luften. Efter att ha läst i pärmen över turförslag i området bestämmer jag mig för att gå mot Elsas bro och vidare upp på berget på andra sidan Láddjujohka. Därifrån tänker jag spana ut över Kebnekaise för att bestämma mig för om jag ska göra ett toppförsök eller inte.

Vid Elsas bro möter jag en man och hans dotter och ett par från San Fransisco. San Fransisco-paret hade googlat vandringar i Sverige och hamnat på Kungsleden. Så oväntat att möta så långväga vandrare! Efter en stunds prat vid Elsas bro bestämmer vi oss för att göra sällskap, hela gänget. Jag gissar att det beror på att jag är den enda i sällskapet som har en karta i mobilen och som har koll på var vi är. Men inte mer koll än att jag tappar bort stigen och istället leder oss på villovägar upp på fjället.

Efter en stunds vandring hittar vi stigen igen och innan vi är tillbaka vid Elsas bro har vi bestämt oss för att bestiga Kebnekaise tillsammans, jag och Eric från San Fransisco. Nu finns ingen återvändo! Klockan 6 nästa morgon är det dags!

Láddjuvaggi och Láddjujohka

Resten av dagen tillbringar jag för mig själv och utforskar området vid Láddjuvaggi och Láddjujohka. Jag vandrar fritt utanför leden, följer jokken, hittar en uppmärkt meditationsplats och äter min medhavda lunch med utsikt över dalgången mot Láddjujavvri. Det är magiskt vackert och jag mår så otroligt bra där och då. Den här solovandringen överträffar redan alla mina högt ställda förväntningar!

Dag 3 Mot Kebnekaises sydtopp!

Klockan 5.30 går reveljen och jag är supertaggad inför dagen. Här kan du läsa mer om själva bestigningen av Kebnekaise.

Dag 4 Tillbaka till verkligheten

Jag vill egentligen passa på att besöka Tarfala nu när jag ändå är i området. Men det är ungefär 7,5 kilometer dit från Kebnekaise fjällstation. Mina ben är trötta efter gårdagens toppbestigning av Kebnekaise och mitt sinne är redan fullt av oförglömliga ögonblick. Jag tänker att Tarfala kanske får vänta. Jag bestämde mig ju redan dag 1 för att jag måste komma tillbaka till Kebnekaiseområdet. Så jag sparar Tarfala till en annan gång helt enkelt. Så får det bli.

Jag vandrar iväg tidigt på morgonen för att hinna med första båten över Láddjujavvri. Det är strålande sol och vi är bara några få vandrare på leden. Jag smälter intrycken från mina fyra dagar i Kebnekaiseområdet och tänker på hur lyckligt lottad jag är. Jag har haft fantastiskt väder, mött så många trevliga människor och jag fick bestiga Kebnekaise. Den här soloturen kommer på många sätt att förändra mitt liv, och det är med en boostad självkänsla som jag styr kosan hemåt igen.

Du som funderar på att bestiga Kebnekaise – klicka här för lite mer fakta.