Prick kl 6 när frukostserveringen öppnar på fjällstationen är vi – jag och min nye toppbestigarkompis Eric – på plats inför bestigningen av Kebnekaise sydtopp. Det är redan en lång kö, och det är armbågar som gäller för att ta sig fram till frukostbuffén. Det blir inte någon långsittning, vi äter snabbt, köper vårt lunchpaket och sedan står vi redo på leden. Vädret är strålande vackert och förutsättningarna är de allra bästa för att vi ska lyckas med vårt försök att bestiga Kebnekaises sydtopp. Och jag är precis lika förväntansfull som alla andra toppbestigare den här dagen. Och antagligen alla andra dagar på året.

Från Kebnekaise fjällstation finns två leder för vandringen upp på Kebnekaise, östra och västra leden. Den östra leden går över Björlings glaciär och innehåller viss klättring som kräver guide. Den västra leden är längre men kräver inte någon klättring eller guide. Det är klättringsmomentet på den östra leden som avskräcker mig och jag vill inte att vandringen ska ta slut på grund av eventuell höjdskräck i vart fall. Vi väljer därför att gå den mer trafikerade västra leden.

Efter 1,5 km kommer vi till Jökelbäcken. Det är ganska lite vatten i bäcken och vi tar oss enkelt över genom att hoppa på stenar. Det finns en bro lite längre ner som kan användas vid högre vattenstånd. Efter ytterligare ett par kilometer viker västra leden av upp mot Kitteldalen.

Kebnekaise västra leden
Stigningen mot Kitteldalen börjar
Mot Kitteldalen västra leden
Mot Kitteldalen och det är folktomt på leden

Det blir brantare och stenigare men det är ändå relativt lättgått. Det är absolut ingen trängsel på leden, vi ser bara lite vandrare på håll här och där. Efter någon timme kommer vi upp till Kitteldalen och bron över Kittelbäcken. Det här är sista vattendraget, och det gäller att fylla på vatten i flaskorna.

Kitteldalen till Vierranvárri

Från Kitteldalen fortsätter den västra leden vidare upp mot Vierranvárri längs bergssidan av Duolbagorni. Terrängen övergår nu till högalpin blockmark. Om det inte hade varit för trappstegen som håller på att byggas av sherpas från Nepal hade nog detta varit den svåraste delen av vandringen. Trappstegen byggs där det är som störst risk för att vi vandrare ska snubbla och skada oss. Från bergssidan hör och ser vi dessa fantastiska sherpas som bryter lämpliga stenblock till trappstegen och långt in i Kitteldalen syns deras lilla tältläger. Jag ska erkänna att innan jag kom till Kebnekaise så tyckte jag att det lät lite fuskigt med en ”trappa”. Nu när jag står där är jag oerhört tacksam för varenda trappsteg! Det ska tilläggas att det inte är någon lång trappa, ett par hundra meter kanske. Därefter fortsätter vandringen över blockterrängen igen.

Kebnekaise trappan västra leden
Kebnekaisetrappan
Kebnekaise trappan västra leden
Slut på trappstegen och leden fortsätter genom blockterrängen

Det är stenigt och det är riktigt brant upp mot toppen av Vierranvárri. Det är också en del rullgrus som är förrädiskt halkigt. Toppen av Vierranvárri är täckt av små stenrösen. Det ser märkligt ut, och vi stannar upp och tar lite bilder. Det är också på toppen av Vierranvárri som det är dags för vandrare att bestämma sig för om man ska fortsätta mot toppen eller vända om. Efter Vierranvárri går västra leden nämligen brant neråt igen och man förlorar cirka 200 höjdmeter genom Kaffedalen. Leden går sen brant uppför igen på andra sidan Kaffedalen och det är fortfarande lång väg och många höjdmeter kvar till toppen.

Västra leden mot Kitteldalen
Utsikt mot Kitteldalen
Uppför Vierranvárri västra leden
Galet brant och stenigt upp mot Vierranvárri
Vierranvárri västra leden
En vandrare kämpar sig uppför Vierranvárri
Vierranvárri västra leden
Topprösen på Vierranvárri
Kebnekaise och Kaffedalen västra leden
Hör börjar nedstigningen genom Kaffedalen och till vänster i bild syns leden som fortsätter upp på andra sidan dalen

Vierranvárri till toppen

Benen är pigga och det känns självklart att vi ska fortsätta. Det är ändå mentalt jobbigt att tappa cirka 200 höjdmeter ner mot Kaffedalen efter att ha kämpat sig uppför Vierranvárri. På andra sidan Kaffedalen syns leden lika tydligt brant uppför igen. Och jag tänker att den här dalen kommer att kännas så sjukt mycket jobbigare på vägen tillbaka!

Under nästan hela vandringen har vi strålande sol och klarblå himmel. Utsikten och känslan av att vara på samma höjd som Sveriges högsta bergstoppar är obeskrivlig. Jag är så enormt glad att jag är just här, just nu, just den här dagen!

Utsikt från Kebnekaise västra leden
Utsikten från Sveriges tak är inget annat än magnifik

Strax innan toppen blir det dimmigt och den allra sista biten upp har vi inte längre någon utsikt att tala om. Vid kanten av glaciären sätter vi på oss de hyrda stegjärnen. Glaciären är isig och hal på grund av den tidigare rekordvarma sommaren. Utan stegjärnen hade det helt enkelt inte varit möjligt att nå toppen.

Vi är helt ensamma på Kebnekaises sydtopp. På båda sidor om toppen stupar det brant flera hundra meter. Det svindlar att titta ner på Rabots glaciär och enligt kartan är det nästan 1 kilometer ner till botten av glaciären. Jag är både lycklig och lättad över att jag tagit mig hela vägen hit och att jag vågar stå där längst upp på Kebnekaises sydtopp. Vilken känsla!

Mot Kebnekaises sydtopp
Snart uppe på toppen!
Kebnekaise sydtoppen
Ren glädje!
Rabots glaciär från Kebnekaises sydtopp
Rabots glaciär
Kebnekaises sydtopp

Vägen tillbaka

Efter en stund på toppen måste vi vända vi om, det är isande kallt och det är ju lika lång väg tillbaka till fjällstationen. Vid glaciärkanten möter vi den guidade gruppen som gått den östra leden, och nu fylls toppen av bestigare. Vilken tur vi hade som fick ha Kebneskaises sydtopp helt för oss själva!

På tillbakavägen möter vi grupper av skolungdomar som undrar hur långt det är kvar till toppen, och som trots att de verkar lite slitna både pratar och skrattar. Jag imponeras av de unga toppbestigarnas kämpaglöd.

Vi återvänder till fjällstationen efter ungefär 9 -10 timmar, och det är med trötta ben och fötter som jag stapplar in i lobbyn. Men nu är det jag som är en av dem som lyriskt berättar om den magiska upplevelsen att vandra till Kebnekaises sydtopp, och hur mycket det är värt varenda steg.

Det är en rakt igenom lyckad dag! Och jag bestämmer mig för att nästa gång, då blir det den östra leden upp. Som jag längtar!

Läs mer om Korta fakta för bestigning av Kebnekaise sommartid

Fler bilder från Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation – en höstvandring.

Karta, packlista m.m. finns på bestigakebnekaise.se

Vy från Kebnekaises sydtopp västra leden
Långt där nere ligger fjällstationen
Säkerhetsstuga Kebnekaise sydtopp
Den äldre säkerhetsstugan
Mot Kebnekaises sydtopp västra leden
Glada miner!
Utsikt från Vierranvárri på västra leden mot Kebnekaises sydtopp
Kitteldalen Kebnekaise västra leden
Kitteldalen

2 Comments

  • Eric Kessel skriver:

    I really enjoyed the pictures and description of the climb up Kebnekaise. You have a good memory for details and the photos really capture the variety that the hike offers. And you were a good partner- thanks for bringing me along!

Leave a Reply

© Gå på tur!

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial