Minnesvärda möten med folk på tur!

Vandring och fjällvandring ger mycket tillbaka. Förutom fysiskt välmående bygger vandring självförtroende och självkänsla. Att vandra är att lära känna både sig själv och naturen. Jag föredrar att fjällvandra där det inte är alltför mycket människor. Jag är ju bortskämd med det genom vandringar i Arjeplogsfjällen. Men kanske är det ändå minnen från möten med andra vandrare som dröjer sig kvar allra längst. Både de korta pratstunderna på leden och de längre samtalen i någon stuga.

Äventyrsfamiljen

Som den där ”äventyrsfamiljen” som vi mötte på båten från Váisáluokta till Ritsem. Han från Australien och hon från Sverige, med två tjejer i 10 till 12-års åldern. De bodde i Skåne men åkte till Ritsem-området varje sommar. Året innan hade de vandrat genom Sarek. Inga problem, bara att knyta ihop tjejerna i ett snöre när det var dags att vada! I år var planen att bestiga Ahkkas stortopp, (2 015 m.ö.h) ta sig över kammen och sen bada i Sveriges högst belägna sjö. Jo, tjejerna skulle med till toppen förstås! Tyvärr hade toppförsöket fått avbrytas eftersom sulan på mannens ena känga hade lossnat. Han hade dock lyckats sy fast den igen med tandtråd! Men nästa år, då jäklar skulle de upp. Det var så härligt att se och höra deras sprudlande entusiasm och att ingenting var omöjligt. Som ett riktigt lyckopiller!

Ensamvandraren

Eller den där ensamvandrande kvinnan i min egen ålder som vi mötte på samma vandring i Padjelanta. Hon som berättade att hon en vecka tidigare tagit båtskjuts från Staloluokta till andra änden av en av fjällvärldens största sjöar Virihaure. Och att hon därifrån hade tänkt vandra (själv) oledat längs gränsen mot Norge och tillbaka till Padjelantaleden någonstans, oklart var. Men det var för mycket snö, så hon hade varit tvungen att ge upp. Hon hade gått tillbaka till där hon hade blivit avsläppt, skickat ett meddelande på sin Garmin in-reach (för mobiltäckning fanns ju inte) till sin man och sen väntat för att se om han skulle lyckas ordna någon båtskjuts åt henne tillbaka till Staloluokta. Jag fick nästan panik av bara tanken. Men ändå, kan hon så kan väl jag med! Men kanske inte på andra sidan Virihaure.

Eric och Athena från San Fransisco

Och det trevliga paret från San Fransisco som jag mötte vid Elsas bro under min solo-tur till Kebnekaiseområdet. De hade googlat vandringar i Sverige och hamnat på Kungsleden från Abisko till Nikkaluokta, och fått några extra dagar över på Kebnekaise fjällstation. Vi pratade en stund och fortsatte sen tillsammans längs Láddjujohka. Det slutade med att vi bestämde oss för att bestiga Kebnekaise via västra leden tillsammans dagen därpå. Jag som var på solo-tur var allt annat än ensam! Året efter, sommaren 2019, hälsade jag dem i San Fransisco och vi vandrade tillsammans i Yosemite National Park. De har blivit fina vänner till mig, vilket lyckosamt sammanträffande där vid Elsas bro!

Skidåkaren Åke

För att inte tala om Åke 88 år, som jag mötte på en vintertopptur på fjället Pieljekaise för två vintrar sen. Han berättade att han hade byggt sina turskidor av ett par begagnade Rossignol slalomskidor som hans son använde på 80-talet. Skruvat på Rottefellabindning och investerat i Alpina turpjäxor. Under skidorna hade han fästvalla. Vi andra hade dyr randonneesutrustning med hellånga stighudar. Men Åke, han hängde med ända upp till toppen – och ner förstås – på sina specialgjorda turskidor. I slutet av dagen konstaterade han att nästa år skulle han skaffa sig rejäla stighudar, han med! Och det har han gjort, för vi har åkt många fler toppturer tillsammans! Vilken fin inspirationskälla och vän jag fick!

Vilka är dina bästa minnen från möten på vandringsleden?