Alltsedan bestigningen av Kebnekaise 2018 på den Västra leden har jag velat bestiga sydtoppen via den mer klättringskrävande Östra leden. Sista helgen i juni 2020, när sommaren gjort en rivstart, är det äntligen dags att göra ett försök!

Vi – min toppbestigarpartner Olof och jag – har två dagar tidigare spontanbokat en guidad tur med STF (Svenska Turistföreningen). Vi väljer att vandra alla 19 kilometer (och inte ta båten över Láddjujavvri) mellan Nikkaluokta till Kebnekaise fjällstation och kommer fram till fjällstationen i god tid för det obligatoriska informationsmötet, som hålls klockan 20.00 dagen innan varje toppbestigning. På informationsmötet får vi våra ryggsäckar, vandringsstav, klättersele och hjälm och viktig information om bestigningen och hur vi ska använda utrustningen.

Klockan 7 morgonen därpå är det samling vid topptursskylten utanför fjällstationen. Vädret är näst intill perfekt och vi har goda chanser att nå toppen, säger vår kompetenta och trevliga guide Klara. Vi är bara 4 personer plus Klara som ska bestiga sydtoppen tillsammans. Vilken lyx att få bestiga Kebnekaise med en sådan liten grupp!

Dolpaguorni
Perfekt väder för en toppbestigning

Den första delen av vandringen går på samma sträckning som den Västra leden. Efter Jökelbäcken viker den Östra leden av upp mot det som kallas för Storbacken. Klara går i lugnt tempo och stannar för 5-minuterspaus efter varje halvtimme ungefär. Hon ger oss lite goda råd om att gå med små steg i brant terräng för att vi inte ska trötta ut benen i onödan.

Storbacken

Storbacken gör skäl för namnet. Den känns nästan oändligt lång, vi går över stora snölegor och hinner med åtminstone två pausvilor innan den flackar ut och vi kommer upp till den så kallade moränryggen. Moränryggen består av sten och klippblock som rasat från berget och som sen färdats med glaciärens hjälp för att bilda en ryggås av stenar och block vid glaciärens slut. Där moränryggen tar slut börjar Björlings glaciär och vi tar tidig lunchpaus vid glaciärkanten. Härifrån tittar vi rakt mot den till synes nästan lodräta bergväggen som vi snart ska klättra uppför. När sydtoppen, som tidigare varit inbäddad i dimma, blir synlig gör vi några riktiga glädjetjut. Det här kommer att bli kul!

Första pausvilan i Storbacken
Små steg när man går uppför är tricket för att inte trötta ut benen
Stora snölegor i Storbacken
Stenigt på moränryggen
Framme vid kanten av Björlings glaciär

Björlings glaciär och klättringen

Björlings glaciär har fått sitt namn efter Alfred Björling som år 1889 gjorde den första svenska bestigningen av Kebnekaise, 17 år gammal. Han visste inte då att toppen redan bestigits av fransmannen Charles Rabot sex år tidigare. Björling tog vägen mot toppen som i dag kallas Västra leden.

Vi sätter på oss klätterselarna och binder ihop oss i repet innan vi börjar vår vandring över Björlings glaciär. Snön på glaciären är mjuk och vi behöver inte använda stegjärn. Klara håller ett bra tempo över glaciären och vi når snart den sista branta delen av glaciären innan vandringen ska övergå i klättring.

Vår guide Klara förbereder oss för glaciärvandring och klättring
Björlings glaciär
Lång vandring och slirigt i snön vid passagen över Björlings glaciär
Sista branten av Björlings glaciär innan klättringen tar vid

Efter instruktioner från Klara, bland annat om vad vi ska göra om vi orsakar stenras, sätter vi fast karbinhakarna i säkerhetsvajern (Via Ferratan) som ringlar sig uppåt längs bergväggen. Klara berättar att Via Ferratan sattes upp efter en tragisk olycka år 2002 där en av STFs guider oförklarligt tappade balansen högt upp på klätterleden och föll 100 meter och omkom. När jag står där på leden känns det helt overkligt att det ens är möjligt att ta sig upp utan vajern.

Det börjar lite tufft över en slags klippa och jag undrar om det är det här som kallas för ”enklare klättring”. Men klätterselen med karbinerna inger trygghet och vi kommer över på andra sidan klippan ganska enkelt ändå. Inledningsvis förflyttar vi oss i sidled men snart börjar klättringen uppför. Nedanför fötterna stupar det brant mot glaciären. Med jämna mellanrum sitter vajern fast i bultar inborrade i berget. Vid varje bult ska karbinerna flyttas från ena sidan bulten till andra, en i taget för att vi hela tiden ska vara kopplade till vajern.

Vi förflyttar oss i sidled till en början

Säkerhetsvajern går i vissa fall lodrätt uppför berget och jag tänker att det här är ett ”mission impossible”, men Klara hejar på och leder oss uppåt i lagom tempo. Det gäller att hålla koncentrationen uppe och hålla koll på var fötterna placeras. Vid den svåraste passagen ”cruxet” finns extra insteg fastborrade i berget, men jag som inte är så lång når inte instegen och får dra mig upp med hjälp av vajern och ett extra rep med knutar som sitter där. Någon höjdrädsla känner jag inte av, det är enbart roligt att ta sig fram där på bergväggen. Och jag väljer att inte tänka på att det antagligen kommer att vara både svårare och läskigare att klättra nerför.

Östra leden Kebnekaise
Yes, vi klarade klättringen!

Mot toppen

Efter cirka 45 minuters klättring når vi slutet av Via Ferratan och leden ansluter till den västra leden igen, nära den gamla säkerhetsstugan. Vilken härlig känsla att ha klarat klättringen, den var så otroligt mycket roligare än vad jag hade föreställt mig! Och nu är det bara någon kilometer kvar till Kebnekaises sydtopp! Vädret är fortfarande strålande och vi ser den vita sydtoppen mot en klarblå himmel. Det är inte ens med trötta ben som vi beger oss upp mot toppen längs den säkerhetslina som Klara fäster i snön innan hon släpper upp oss. Utsikten från Sveriges tak är inget annat än magisk och lyckoruset är detsamma som när jag stod här förra gången, för knappt två år sedan!

Sydtoppen!
Sydtoppen Kebnekaise
Bästa guiden och bästa gänget!
Utsikt mot Rabots glaciär
Sydtoppen Kebnekaise
Sydtoppen Kebnekaise
Ren glädje igen!

Vägen tillbaka

Det är ingen trängsel på Kebnekaise den här dagen och vår lilla grupp är helt ensam på toppen. Vi har gott om tid för att ta foton och njuta av utsikten och prestationen innan vi börjar bege oss tillbaka. Vi laddar med en andra lunchpaus innan vi hakar i oss i Via Ferratan igen. Klara instruerar oss om att det på de flesta ställen, även om det inte känns så, är enklare att ta sig ner med ryggen mot berget, istället för baklänges. Vi gör som hon säger och tar oss sakta men säkert nerför berget. Lite obehagligt känns det där vid ”cruxet” när jag inte riktigt når eller ser var jag ska sätta fötterna. Men med knutrepet och vajern som livlina går det ändå över förväntan bra och vi når ganska snart Björlings glaciär igen.

Vi lämnar sydtoppen och beger oss neråt igen
Kebnekaise
På väg ner mot östra leden
Vi gör oss redo för klättringen nerför berget
Bara glada miner på berget
Östra leden
Det gäller att inte ha anlag för svindel
östra leden Kebnekaise
Den enklare delen av klättringen
Sista knixen innan vi är tillbaka på Björlings glaciär

Snön på Björlings glaciär har blivit mosig i värmen och solskenet och kängorna fylls med iskall och blöt snö när vi i rask takt vandrar tillbaka över glaciären. Vid andra änden av glaciären tar vi av oss klätterselarna men behåller hjälmarna och sätter på oss regnbyxorna. Nu väntar den allra bästa delen av vandringen – utförsåkning på rumpan! Klara åker upp en ränna och vi andra följer efter i lämpligt hög hastighet nerför Storbackens stora snölegor! Det är galet roligt och skratten hörs lång väg!

Väl nere vid fjällstationen igen konstaterar vi att den omväxlande leden, vädret och sällskapet gjorde den här dagen till en riktig höjdare! Som en bonus för oss prestationsinriktade deltagare berättar Klara att det här också var den snabbaste gruppen som hon guidat till sydtoppen!

Tack Klara, Robin, Christian och Olof för en oförglömlig dag!

Tillbaka på Björlings glaciär
Björlings glaciär
Inför sista rutschbanan i storbacken

Fakta om Östra leden

Den som inte har klättringsvana behöver boka en guidad tur för att bestiga Kebnekaise via östra leden. STF har guidade turer varje dag under sommaren. Priset är 1 495 kronor (för medlemmar) och då ingår ryggsäck, klättersele, hjälm, stav, stegjärn (om det behövs) och lunchpaket. Lunchpaketet gör du själv i ordning från frukostbuffén.

Östra leden startar vid Kebnekaise Fjällstation. Leden är cirka 14 kilometer (tur och retur) och tar cirka 9-10 timmar. Det finns inga garantier att nå toppen, och guiden bestämmer om eller när det är dags att avbryta på grund av dåligt väder. Någon återbetalning av avgiften sker inte om turen avbryts. Om vädret är så dåligt att guiden redan på morgonen bedömer att det inte är lönt att påbörja en toppbestigning återbetalas avgiften, minus bokningsavgift.

Det är viktigt att ta med ett par handskar med bra grepp för själva klättringen. Packa även med regnkläder, ombyteströja och en förstärkningsjacka. Även mössa och varmare handskar behövs uppe på toppe även på sommaren. På fötterna krävs kängor som går över fotknölarna, och ta gärna med ett par extra sockar, eftersom det kan vara blött över snölegorna. Här kan du läsa mer om vad som krävs för att bestiga Kebnekaise via östra leden.

Förutom lunchpaketet behöver du minst 1,5 – 2 liter vatten, och extra snacks när energin börjar ta slut. Det går åt en del kalorier för att ta sig de cirka 1500 höjdmetrarna som krävs för att nå toppen. En termos för varm dryck är också bra att ha med.

Här kan du läsa mer om Kebnekaise och hur du tar dig dit .

Förbered dig väl och ha kul!

Leave a Reply

© Gå på tur!

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial